ylvaz.blogg.se

Jag står framför spegeln och tårarna sprutar. Jag kommer aldrig att acceptera denna utomjordiska kropp. Tänk om jag lärt mig att uppskatta det jag hade tills jag förlorade ett av de ben jag inte visste att jag stod på. Att amputera ett ben ger givetvis ett mer fysiskt handikapp än att amputera ett bröst, Men, mentalt tror jag ändå att det finns liknelse i känslan. Självklart är detta inte ett av dem fysiska delarna som tar mig framåt gående eller gör så att jag kan skriva och så vidare. Men, trots att det inte berör dessa kroppsdelar, så gör det så fruktansvärt ont att inte få behålla sitt egna och mår så illa av att inte kunna gå mentalt utan en fysisk förlorad ägodel.

Hur ska jag överleva mentalt utan denna hela kroppsdel och utan en halv del av en annan. Hur ska jag någonsin kunna leva och må bra? Kommer jag någonsin få ett liv igen utan ständig smärta?   

2010-08-30 - En vecka senare efter kungafesten var det dags att läggas sig under kniven igen och ta bort min cancer. Bortom glans och glamour och tillbaka till verkligheten. Jag skulle ta bort förutom en hel kroppsdel även ytterligare en halv, så läskigt.

Jag visste vad som skulle väntas med att sövas ner och det såg jag bara fram emot. Åh, vad skönt att få sova, igen.... Trots barnens ålder snart 7 & 9 år och duktiga "sovare", så hade inte sömnen varit hel sen de härliga barnen kom. Nu fick man äntligen sova på riktigt. 

Jag hade kollat upp vilka kirurgerna som var på S:t Göran och det fanns en kirurg som jag ”kände” och om jag skulle få denna, borde han och jag förvarnas. Denna man hade varit en av mina första pojkvänners bästa vän, min seglarinstruktör när jag var 8 år gammal (han typ då 14). Han var verkligen så snygg och toppen på alla sätt, hade jag inte googlat mig till att han funnit kärleken i mannen, vet jag inte hur jag ställt mig till att bli opererad av denna gamla bekante. När vi träffades på klockan 7 på morgonen och jag var hur nervös som helst, började han fråga mig om hur det var med våra gamla gemensamma vänner, men han förstod snabbt att läget inte var rätt för detta "sociala snack" och gick över till varför jag var där. Han sa tryggt att om jag inte blev nöjd, så skulle han tillse att det blev bra, även om det krävdes mer operationer.

Tänk om jag visste vad jag vet idag... Men, Dr P, du gjorde ett fantastiskt jobb och allt som hände sen var bara så mycket otur och orättvisa.

Jag kan verkligen vara lycklig över att jag hade fått dem fantastiska barnen jag hade fått. Efter detta varnar alla att man inte ska skaffa fler barn och verkligen inte amma. Jag som aldrig var speciellt förtjust över att amma var ändå glad över att jag fått uppleva detta med "mina gamla" och föredetta bröst. Bilden ovan är inte jag, mina var dubbla storleken av tjejernas huvud när det väl begav sig...

Det som under hösten 2010 hade skett med min kropp var, mitt ena bröst var borta, det var på gång med ett nytt med ett så kallat expander implementat, det såg platt ut och saknade bröstvårta. Man spar ej dessa i samband med bröstcancer för att dem kan öka risken för återfall. Det andra var det stora ärr med streck underifrån upp mot vårtan och sen under hela bröstet, det var grop mellan under bröstet. Även denna bröstvårta var först borttagen, men efter stansad (minskad något), tillbakasatt upp och ner vänd. Detta gjorde mig då väldigt olycklig och gör fortfarande idag. Konstig, men sant. Hur vissa ting är så viktiga vid dessa stora ingrepp. Jag har nämligen ett födelsemärke som var neråt och mitt lilla signum för det vänstra bröstet och nu satt detta märke plötsligt uppå och stansningen var lite oval och eftersom det nu satt upp och ner, så blev det även annat som blev upp och ner.

  

13-11-18 - fortfarande idag tittar jag mig inte längre i spegeln, min kropp är främmande och jag tycker inte om den. Givetvis så bryr jag mig fortfarande tillviss del. Men medicin med livskris har medfört en stor viktuppgång. Denna uppgången har jag vid vissa tillfällen försökt att börja ta tag i, men haft otur av olika anledningar som förhindrat motion eller dylikt. Min tröskel som förr var så hög är tyvärr nu så töntigt låg. Min energi till att orka ta tag i detta problem, har inte funnits, trots att jag vet att det är ett måste för att jag ska kunna må bra igen. Måste bara kunna få förmågan att orka få den energin som finns på vägen i livskrisen och att skapa tiden för detta viktiga. Efter ovanstående operation blev det infektioner, problem med påfyllnad av implementat och ytterliga tre operationer på grund av inkapsling, byte av implementat, skapelse av "konstgjord bröstvårta" osv.  Nyligen fick jag reda på att det är dags för en ny. Gissa om jag tänkt många gånger om det är värt att skapa ett nytt, då jag ändå förlorat det som var mitt . <3