ylvaz.blogg.se

2014-01-02   Det kunde jag inte tro att jag skulle bli småstadstjej, -kvinna. Att lämna storstadslivet var ett väl genomtänkt beslut som blev mer avgörande efter förändringen av vårt liv efter värsta biten av cancern. Det är så otroligt mycket som händer inom en, i sin familj, bland sitt umgänge och sin barndomsfamilj när en livskatastrof inträffar. Det som förändras mest är ens sett att se på livet och det som betyder något här och nu. Jag har alltid varit en livsnjutare och levt mycket för att njuta av dagen. Men, med detta kom allt att sättas på sin spets.

Bilden ovan visar en yngre Stockholmsbrud i mitten på nittiotalet som växte upp utanför Stockholm i Nacka. Jag hade en trygg och kärleksfylld uppväxt med min 3 år äldre bror och 7 år äldre syster. Familjens minsting, mammas bebis och pappas flicka. Att växa upp i Nacka på sjuttio och åttiotalet var som att växa upp på landet, i vilket fall i det området vi bodde. Idag är Nacka som en egen stad med allt vad det innebär. När jag lämnade Nacka i slutet av åttiotalet var det 60 000 invånare (lika många som Skövdes femårsmål är). I dag bor det nästan 100 000 invånare i Nacka. I Hjo bor det cirka 8850 Hjobor. Trots min trygga uppväxt klippte jag navelsträngen ganska rejält redan vid sextonårsåldern. Det var tufft för många då, men riktigt bra för mig längre fram i framtiden. Efter skolan och en Londontid flyttade jag snabbt in till stan. Jag bodde på Kungsholmen, en tid i Åre som säsongarbetare, Söder, Vasastan och sen Östermalm. Alla stadsdelar så underbara, men Kungsholmen är nog bäst. 

När jag fortsatte att växa upp som ung vuxen var jag ständigt på språng, sökte spänning och äventyr. Jag stannade aldrig upp utan blev något jobbigt eller problemfyllt sprang jag snabbt vidare för nya äventyr. På dagtid levde jag i början/”mitt i” av min karriär och nattetid var Stureplan mitt andra hem. Ett liv så ytligt och ej speciellt verkligt. Många som sprang där på den tiden ville något annat och gömde sig från det riktiga livet. Jag trivdes egentligen aldrig på krogen, utan hade en längtan att flytta till hus bort från det ytliga och tillbaka till det jordnära. Jag visste att de förhållande jag hade under dessa år inte var något jag ville hålla fast vid och att den man jag ville leva med inte fanns på krogen. Jag lämnade tack och lov detta leverne så småningom, men åren blev många. 

När jag väl träffade Tommy, mannen med allt det jag ville ha, hade jag gett upp hoppet om kärleken. För första gången tänkte jag materialistiskt, kanske fanns inte kärleken för mig utan skulle jag, så hemskt, välja någon för något annat. Usch, det var inte jag! Tommy, var annorlunda mot allt jag tidigare mött, han var känslosam, varm, exotisk svensk, naturvän, allmänbildad och intelligent. Vi visste nog båda direkt att det var menat att bli vi. Jag har sen den dag jag bestämde mig för Tommy aldrig saknat "det vilda livet", utan njuter av att vara vi. Jag vet att det är Tommy jag vill leva med, även om vi har det upp och ner ibland, så vet jag att kärlekens arbete är värt allt och att jag aldrig vill ge upp vårt kärleksliv för annat arbete i ett annat liv. Tommy, tack för att du visade mig äkta kärlek och för att du tog mig till Hjo. 

Vägen från dödstro till överlevnadstro är nog den mest emotionella händelserika delen av mitt liv. Den var inte tidmässigt så enormt lång, men känslomässigt kändes den som många år av mitt liv. I början av juni 2010 drabbades jag av cancer och 2012 i september, så friskskrevs jag från S:t Görans sjukhus där jag hade fått mina operationer utförda och även min medicinering. Den hormonella medicineringen skulle jag dock fortsätta med i ytterligare 3 år. 

Helt otroligt nu till sommaren har jag bara ett år kvar, Jippie! Denna medicin som gjort så att alla mina redan svaga sidor har förstärkts samt en hel del fysiska krämpor, ingen smorvätska till lederna, ”gammal” i förtid, övervikt och härliga vallningar bl.a. Men, vad är inte det i jämfört med att få ha överlevt och få njuta av min familj.

Hur är det nu för en Stockholmsbrud att ändra sitt liv till att bli Hjobo? Det är stort kan jag tala om och en förändring i livet som jag inte ångrar en sekund. Det innebär givetvis inte att jag haft fortsatta upp och nedgångar. Jag och min kärlek är inte ute ur vår livskris ännu, men vår flytt har hjälpt oss flera steg på vägen. Det finns ingen tvekan att vi gjorde så rätt i att lämna Stockholm.

Fördel Hjo; Tid, tid för att leva, tid för varandra, tid för möten, ingen stress, mer tid för att njuta, nya möten är äkta, mindre ytlighet, mer äkthet, mer genuint, jag jobbar mindre och är mer med familjen, allas problem blir mer nära. Ingen trafik och ingen onödig spenderad tid i köer.  

När jag första gången kom till Hjo våren år 2000, så kände jag mig redan då välkommen av alla. Till och med, så visste redan vissa vem jag var, då jag mötte dem för första gången. Kanske berodde det på att min fina blivande svärmor drev Ströms på den tiden och hon var en ganska officiell person i Hjo. När vi sen väl flyttade hit och jag för första gången skulle handla på vår Ica och jag kom fram till kassan, så satt där en jätte söt pigg tjej som sa "Välkommen till Hjo". Jag blev chockad och överväldigad av hennes värme och tänkte hur kan hon veta att jag är ny här? Det visade sig att denna fina tjej var mamma till en av Rosalines nya kompisar och eftersom jag fortfarande jobbade i Stockholm hängde jag ännu inte med om allt som hände. Vilket underbart välkomnande! Min svägerska sa till mig när vi skulle flytta till Hjo att det enda köer jag kommer uppleva i Hjo är rullatorkö. Helt sant. 

Nackdel Hjo; Alla vet allt om alla, ingen anonymitet, allas problem kommer snabbt nära inpå, allt går inte att handla i Hjo, bör finnas mer utbud då Hjobor kräver, negativt och gnäll om Hjo.

Saknar med Stockholm; Nästan inget, men kanske lite att bo mitt i stan och ha det kulturella utbudet och allt annat runt knuten. Samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i vårt liv.  Och ja, jag saknar att kunna vara anonym, känner mig till och med lite folkskygg ibland. 

Jag saknar mina gamla vänner, men dem som vill hålla fast kommer jag att träffa ändå och då med en mycket mer kvalitativ tid. Jag hoppas att även få någon Hjo vän så småningom. Jag har tyvärr inte varit allt för social det gångna år, men lärt känna några lite grann. <3  

Jag tycker det här är så rätt och det visar lite hur jag tänker; 

”Livet finns bara där självklart och som om det alltid funnits. Rutinerna tar över vi hinner inte, dagar, veckor, månader och år bara rusar iväg och vi följer bara med som om vi var tvungna till det. Men, vem har sagt att vi måste springa genom livet? Vem har bestämt att allt ska gå så fort? En dag kanske allting stannar upp Inom loppet av bara några minuter kan hela vår värld förändras. Den värld vi tar för given, de människor vi älskar men inte alltid talar om det. För när de försvinner finns inte längre någon självklarhet. Ta ingen för givet....allra minst dig själv”

Vad var nu allt som förde oss till det stora beslutet att lämna Stockholm och allt vad det innebär. Tommy och jag har älskat att bo i stan mitt i Stockholm och verkligen njutit av allt det har att erbjuda. När vi träffades blev vi med hus dag två ute på Värmdö och njöt av det tills vi blev stadsbor efter ett halvår. Då var vi redan förlovade och hade bestämt giftasdatum året därpå. Året därpå dröjde det inte länge förrän lilla Madicken börja runda min mage. Det var lätt att veta att Tommy var rätt när man hade hunnit leva mer än trettio år av sitt liv. Han var den jag velat träffa så långt innan, men våra vägar hade inte korsats förrän den där hösten 1999 då "den där" långhåriga blyga kocken från Hjo fick mitt hjärta att falla, så att våren 2000 vart vi ett par och dag två sambo.

Vi levde sen och njöt av att bo i min "ungkarls" lya på Grev Magnigatan i stan. Många av våra vänner fick barn tätt och vi sa att det skulle inte vi. Vi skulle vänta eller om vi ens vågade skaffa ett till. Madicken var så lätt och perfekt på alla sätt, så att vi var rädda att det skulle kunna bli så bra igen. Men, när Madicken var ett år, så blev Rosaline till. Så tacksamma att vi fick barn tätt och att det blev två härligt friska tjejer. Det var tufft när båda var blöjbarn, men snart efter det underbart att ha dessa fantaskiska döttrar.

När jag var i tredje månaden med Rosaline flyttade vi till Skåne, då Tommy kommit in på högskolan i Malmö. Vi valde att bo i Lund (där jag tidigare pluggat). Vi bodde nästan två år i Skåne och stormtrivdes. Efter det var dags att återvända till Stockholm, då jag hade jobb som väntade efter mammaledigheter. Där blev vi kvar i 8 år och bodde först i min lila lägenhet allihop och sen vidare i en större på Fältöversten vid Karlaplan. Fram till jag blev sjuk trivdes vi nästan jämnt, ibland hade vi våra drömmar att lämna även innan. Men, när jag fyllde 40 ville jag att vi skulle bestämma oss, skulle vi bo kvar i Stockholm eller fortsätta att drömma... Vi bestämde oss att bo kvar och ännu mer leva i nuet och njuta av dagen och inte bara drömma framåt. Året efter så förändrades detta beslut med att jag fick cancern...

Vad händer med alla runt omkring när man drabbas? Hur ska du berätta? Eller ska du berätta överhuvudtaget? Jag och Tommy bestämde oss direkt att vara helt öppna med allt till barnen, familj, vänner och även med våra känslor. Det med våra känslor blev svårt många gånger, då så mycket händer inombords och svårt att få ut på rätt sätt. Jag minns att jag skickade ut ett idiotiskt sms till vänner att jag drabbats. Vad konstigt sätt att göra, men får väl skylla på att jag inte var i mina sinnens lag. 

Så här fortsatte det under den första mest händelserika perioden med operationer och så vidare, under nästan sex månaders tid. Det var mitt i den tiden då vi trodde jag skulle dö, fantastiskt att få denna support och stöd. Min mamma supportade oss ekonomiskt vilket hjälpte oss enormt, då vi brände pengar som om dagen skulle vara över dagen efter. Det är vi tacksamma för och för allas annan omtanke och värme.

Min stora syster kom att bli mitt största stöd när denna uppvaktning avtog. När jag trodde operationer var över och blev tillbaka rekryterad till branschen och till verkligheten, så tystnade telefonen. Det var nu min tuffaste del av denna resa började. Att vara sjuk, svag, påverkad av medicin, påverkad av operationer, under rehabilitering återgå till verklighet, mitt i livets djupaste livskris. Hade jag haft någon aning om hur tufft detta skulle vara, vet jag faktiskt inte om jag hade orkat genomgå den resan igen. Men, jag är tacksam att jag klarade det och är mest av allt så tacksam till min älskade man, som hela tiden stått vid min sida, beundrat mig när jag varit som värst, älskat mig när jag varit hemskast och tröstat mig då jag varit förjävlig. Min stora syster Anne som trots egen tuff livssituation tog mig ann, tröstade, skickade presenter, dök upp med blomster och fanns där för att prata när jag inte orkade att ta kontakt med någon. Jag bara längtade att någon skulle göra det som min syster orkade. Hon orkade att stå på sig. Tack min älskade storasyster för allt. Med min systers bästa stöd, min finaste mans och barns, deras kärlek räckte till och sist, men inte minst mina svärföräldrar.

Mina bästeföräldrar (svärföräldrar) har alltid varit dem bästa i stöd och support. Redan innan jag blev sjuk var det dem som mest ställde upp på oss och våra barn. Varje gång vi besökte Hjo var det som att checka in på ett fyrstjärnigt hotell fast med en massa kärlek och omtanke i allt från dag ett till avresa. Vi lärde oss med åren att vi inte skulle bo för länge hos våra kära, då de tog ut sig så enormt med sin enorma gästfrihet och genorositet, så att dem var tvungna att vila upp sig efter våra besök. När jag blev sjuk ställde dem upp i 180 på allt och fanns där när jag opererades för att ta hand om mig, Tommy och barnen. Kerstin, min bästemor påminde mig häromdagen att när hon hämtade mig efter min största operation, den andra, så vart det lite svårt med parkering hemma hos oss. Men, jag fickparkerade så gärna, som alltid varit min "grej". Jag älskar er och ni är så bäst. Jag hoppas så innerligt att det blir vårt friska år nu 2014!

Med allt detta som hände, så beslöt vi oss, nu lämnar vi storstan, men vart ska vi flytta... ? Skåne hade varit naturligt, då vi älskade att bo där. Men, vi hade Tommys föräldrar i Hjo och vi ville kunna ge lite tillbaka. Skåne kan vänta. Och om jag skulle testa att bo i en småstadstjej på riktigt, då var Hjo rätt stad. Allt gick snabbt när vi väl beslutat oss, Tommy fick jobb och vi fick en perfekt lägenhet att hyra (först). Tommy åkte iväg på konferens när vår lägenhet i Stockholm var till salu, gav mig en fullmakt om den skulle säljas och vips så var den såld. Lite chockad, så gick vårt flyttlass någon månad senare till Hjo. Jag jobbade kvar och bodde i vår tomma lägenhet och sen på "mina" hotell. Jag längtade så, att lämna denna tuffa bransch och bli Hjobo på riktigt.

I dag ett år och två månaders senare så är jag inte någon Stockholmsbrud längre, utan jag är en stolt verklig Hjobo, som är från Stockholm.

 Stolt lärare fått denna fina bild av fin elev i 8:an

Jag njuter av livet i Hjo och kommer under 2014 att försöka njuta ännu mer. <3 <3 <3