ylvaz.blogg.se

DEL 3(3)

HJÄLP MED SMÄRTAN

 

 

Jag är inte så duktig på att skriva längre, energin har inte räckt till något mer än att överhuvudtaget orka överleva dagen. Vad av detta 4 år efter cancern?.... Hur kan man åter igen må så dåligt, trots att cancern lämnade kroppen för länge sen. Oj, oj om ni bara visste några procent av vad denna resa innebär, dock vet jag att flera av er vet och förstår mig.

 

Jag har som ni vet kämpat med smärta sen jag påbörjade behandling med antihormonell medicin sommaren 2010. Förutom alla andra biverkningar och smärta som medicinen gett mig, har jag sen jag tog bort mitt bröst och satte in en protes haft ständig smärta i "mitt utomjordingsbröst". Jag har verkligen hatat det och alla dess problem som denna protes orsakat mig. Så många gånger har jag tänkt, om jag skall ta bort det utan att försöka på nytt. Hur skulle jag orka att göra resan på nytt för ett nytt "låtsasbröst" igen. Är resan verkligen värd att ta igen? Eller skulle jag tillåta mig att endast 45 år ung, känna mig amputerad både innan och utanpå? För amputerad inom mig kommer jag alltid att känna.

 

 

Oj, oj, när väl kallelsen kom i början av augusti efter minst ett år av väntan, blev tankarna många, många och livet vändes om ännu mer än vanligt. Egentligen rasade jag för att vara ärlig. Mitt i detta besked gjorde jag något enastående. Jag började ta tag i min övervikt som jag fått av livskris och medicin. Förstår ej i efterhand hur jag orkade, men samtidigt var väl detta som gjorde att jag orkade överhuvudtaget. Var dag gick jag fem kilometer, drack inget alkohol och åt c:a 1200 kalorier om dagen. Jag visste sedan länge att min kropp förbrände som en gammal människas kropp pga. min antihormonella medicin. Men, hör här, hur kul är det, att inte ens få försöka njuta av livet med god mat och dryck, att bara få äta en potät och hälften av en knytnäves protein. BLÄ! Nej, jag hade inte orkat det då, men nu tänkte jag antingen gör jag detta, eller så skiter vi i allt. Jag gick och gick och åt lite och lite. Jag har alltid tyckt om grönsaker och det är väl tur det, då mina tallrikar bestod av nästan 75% av dessa gröna skönheter.

  

Efter 8 veckor hade jag passerat mitt tuffaste viktstreck och minskat 8 kg. Sen blev det tuffare och jag står tyvärr lite still just nu, även om jag är på samma spår. När tiden närmade sig operation, så fanns ej heller orken kvar till att gå ut och träna var dag. Jag trappade ner och behövde det för min mentala resa. Jag tror folk runt om mig blev ganska chockade, då jag var väldigt öppen om mitt mående och hur tufft jag tyckte detta var. Innan cancern låstes alla problem in väldigt mycket. Nu fördes så mycket mental och fysisk smärta upp till ytan.

 

Dagen närmade sig och allt blev mer skrämmande. Skulle jag göra något igen som försökts flera gånger tidigare? då utan att lyckats? Varför Skulle det lyckats nu? Kanske för att det nu var i Göteborg på Sahlgrenska och inte i Stockholm? Kanske för att min kropp skulle vara mer redo att ta emot denna "nya" kroppsdel mer idag? 4 år efter cancern. Jag visste varken in eller ut. Det enda jag visste var att jag knappast orkade genom dagen. Vad som ändå hjälper än dessa svåra perioder i livet är grundstenen av att vara positiv. Hur ledsen du än är och hur under isen du än känner dig, så får denna grund dig att orka att stå och ibland att gå... Det är mitt i allt en Power känsla. Sjukt i det hela. Men, en Power of Ylva känsla. Tack alla och mig själv som hjälpt mig med den hela livet igenom. Tack även alla runt omkring som försökt hjälpa mig med att fylla på energi med värme och omtankar. Det betyder enormt när man ska ta sig ur djupet. 

 

  

Nu ska jag ta en liten break i detta om min operation, just nu... Istället ska jag berätta för er som väntat så tålmodigt och länge på vad det är som har hjälpt mig så otroligt mycket mot smärtan i alla leder. Smärtan som var så ofantlig stor emellanåt och till och med lett till att jag ibland knappt kunde gå. 

 

 

 

Jo, det ska jag nu äntligen berätta, både våga och orka berätta; Sen 7 månader tillbaka har tag tagit kortisonsprutor för min värk. I början tyckte jag detta var helt absurt och trodde inte alls på det. Men, sen jag tog min första spruta och smärtan bara släppte, så vågade jag först inte tro på detta mirakel. Tiden gick och smärtan infann sig inte. Vad, var det som hade hänt med min kropp? Jag var chockad och vågade inte tro att det var denna lilla kortioson insats som hade hjälpt hela min onda kropp. Tiden passerade och när det närmade sig tre månader efter första sprutan började värken ge sig känna igen. Jag hade planerat in en ny spruta, men vågade inte riktigt tro på det och ville inte känna mig "beroende" (ytterst töntigt, då detta är längst ifrån många andra drogberoende mediciner). Nu har jag tagit min tredje och jag har sen min första inte haft smärtan i mina trampdynor överhuvudtaget, från att ens emellanåt kunna gå och smärtan över att knappast kunna ta mig ur sängen har heller inte längre ägt rum. Inför sista sprutan nu för två veckor sedan kände jag lite smärta igen i mina leder, men inget mot förut. Vi bestämde att jag skulle testa lite tätare emellan istället. Så nästa gång blir redan i slutet av november. Jag har även med min äldsta dotter på detta (född 01), som har lidit av böjveckseksem sen bebisstadiet och inget har egentligen hjälpt, hur mycket vi än har smort och undvikit färgämnen (det enda som lindrat). Men, detta har hjälp så totalt och eksem har upphört helt. Tyvärr är inte detta "normala" remisser inom sjukvården. Snälla hjälp oss som lider att göra det normalt. :-)

 

Jag vill gärna slippa behöva åka till en dock väldigt trevlig läkare med fru sjuksköterska i Lerdala men, som är 82 & 85 år gamla. Jag vill att vi ska kunna få detta genom den vanliga sjukvården. ;-) ICI metoden innebär att ta 40 mg Kenacort varannan eller var tredje månad. Det kickar igång kortisonet som vi behöver för att slippa smärtan i kroppen och som på mig uppkommit i samband med att min kropp sattes i för tidigt åldrande. Det var när jag började äta Tamoxifen som hämmar Östrogenet. Denna medicin måste jag äta pga. av att min cancer var hormonell. Lycka är att jag förmodligen inte behöver äta mer nästa sommar, då har jag ätit denna mycket speciella medicin i fem år.

 

   

 

Här kan ni läsa mer om denna metod; 

 

Återkommer snart med mer om nuet och historien om min nya kroppsdel.

 

Puss & kram,

Ylva