CLOWNEN SOM FÖRSVANN
Född som yngsta barnet i en familj, så var det inte konstigt att jag tidigt intog scen. Jag tror att det är många yngsta barn som blir familjens clown. Jag tror att beroende på var man är i syskonskaran eller som ensambarn, att varje placering i en familj är speciell på sitt sätt. Men, att få förmånen att komma till världen sist in i en familj kan uppmärksamhet sökas kanske genom hela livet. Mitt sätt att ta plats i den familj jag växte upp i var att bli familjens clown. I början blev jag ofta iscensatt av min storebror som när jag lärt mig prata, lärde mig snuskiga sånger (utan vetskap om det snuskiga) och skickade fram mig på föräldrars middagar och fester. Jag fick mycket nöjd emotta många goda skratt. Att spela clown eller att göra människor glada blev lite av mitt levnadsmotto. Jag älskade när människor njöt av mig som person med glädje. Jag sa ofta fel och gör det fortfarande. Ska säga ett ord, men så blir det ett annat av helt annan betydelse eller ett egetskapat ord. När jag var barn, så visste jag ofta det rätta ordet, men sa med flit det felaktiga så att det kunde leda till skratt. I min familj var det ofta middagar och fest som jag älskade. Jag var alltid framme och showade, dansade eller bara babblade. Jag ville alltid göra alla glada med att försöka charma och skoja. Detta fortsatte även när jag blev äldre och när jag började tjäna pengar bjöd jag alltid vilt på allt. Till mina vänner blev jag ofta den som lyssnade och fanns där när det var svårt, som försökte allt för att vända svåra stunder till positivt. Det blev mitt andra motto att alltid vända negativt till positivt. Det jag erfarit själv som är negativt fick jag helt enkelt vända så att det negativa blev positivt istället. Det funkade nästan jämt. Jag var ett väldigt glatt och lyckligt barn. Jag var bästa kompis med min storebror som gav mig allt av den händiga Ylva jag är idag. Min storasyster som jag ser som min bästa vän idag var mer av en mammaroll, då 7 års ålderskillnad var stor under sin uppväxt. Tyckte bättre om när jag blev äldre och fick bli hennes vän istället. Jag var medlaren bland mina två storasyskon för det bråkade ofta som katt och råtta. Det var ofta så "vilda" slagsmål att syrran fick låsa in sig på badrummet, då min brors temperament var lika hett som sin då häftiga eldiga hårfärg. Jag bråkade nog aldrig med mina syskon, lite ibland med storebror då han inte ville bli störd när han meckade med sina tekniska lådor i sitt pojkrum De få gångerna han försökte slå mig, så hade jag kittelknepet. Jag var både prinsesstjej och killtjej när jag var barn. Hela min uppväxt föredrog jag att hänga med killarna då jag tyckte om rakheten och slippa alla krussiduller. Mina två allra bästa vänner var dock tjejer som inte var som vanliga tjejer min grannbästis hemma och på landet. Tyckte tjejer var knepiga och förstod mig inte riktigt på dem. Jag förstår nog fortfarande inte riktigt, men lärt mig mycket av ha två underbara döttrar. När jag skulle få barn ville jag först helst ha killar, bara för att det var det enda jag visste hur det fungerande. Men, att jag istället fick två så fantastiska döttrar kunde inte vart bättre. Nu när dessa två finaste tjejer börjar bli äldre känner jag att de band vi har och som mer och mer växer samman som bästa vänner mamma - döttrar. Jag hoppas innerligt att de en dag kan säga stolt att jag är deras bästa vän som mamma givetvis. Jag har lärt mig så mycket av dem och att vara mamma till två tjejer. Tur att jag inte fick killar, då hade jag inte fått uppleva det vackra med att vara tjej och nu tjejer som snart blir kvinnor.
Rosaline min clown
Livet är inte problemfritt och det fick jag med råge reda på när jag blev sjuk så att säga. Men, när jag lärde mig det vid 25 års ålder så hade jag rusat och rusat i många år. Känslor var instängda och problem var till att slängas iväg för att rusa vidare. En yngre vän som jag levde med då i två år med, lärde mig mycket om att våga prata om mitt inre och att någon verkligen ville lyssna på vad jag hade att säga som inte alltid var glatt. Det var ju så som jag levt hela mitt tjugofemåriga liv, ett liv utan problem, eller som man gjorde i min familj "sopade dem under mattan". Min storasyster försökte prata problem i familjen, men förgäves och det ledde bara till bråk som jag hatade. Därför pratade jag aldrig om problem eller känslor alls. Den enda olyckliga period av min barndom är dessa tillfällen när min storasyster blev så ledsen och min far blev så förbannad. Ett till olycklig period minns jag var när jag var vid 7-årsåldern och mina föräldrar bråkade väldigt mycket och var på väg att skiljas, men lyckan för mig var att de kom över det. De levde för varandra och prioriterade alltid deras kärlek. Idag är jag glad för det, eftersom min far endast fick leva 69 år på denna jord. Saknar dig pappa, så mycket <3. När jag inte var barn längre, så var det oftast vid festliga tillfällen som clownen återkom, varav jag gärna festade en hel del. Jag ville behålla clownen, men den var på väg att försvinna. Jag ville inte det för allt i världen. Måste man bli utan clown bara för att man blir vuxen, nej. Jag behöll den, men den ville inte fram lika ofta som förr. När jag blev sjuk försvann den nästan helt och nu vill jag ha den tillbaka. Clownen har hjälpt mig så mycket och jag har älskat livet så mycket och nu när jag överlevt cancern vill jag älska livet ännu mer.
Kan man inte både förstå problem och livets svårigheter samtidigt som man kan kasta sig bort från dem och bli den tokan jag var förr. Jag älskar att skratta. Jag älskar att vara galen och tokig. Men, det är så svårt nu för tiden. Förr brydde jag mig mer om allt och alla, många gånger glömdes jag bort. Men, det gjorde inget för jag mådde bra av att bry mig om andra. Jag gör det fortfarande enormt mycket, men att visa det gör jag inte. Alla som har varit svårt sjuka vet att energion försvinner och är svår att fylla på. Aldrig förr i mitt liv har jag behövt ägna min energi till mig själv. Men, nu har det varit ett måste för att överleva dagen och för att överleva cancern. Jag överlevde. Men, nu vill jag ha tillbaka all min härliga energi. Kan inte energitjuven göra brott på något annat, typ på en sten eller dylikt. Jag kämpar för att få den tillbaka. I somras fick jag sluta med min "kocko"medicin, äntligen efter fem års knaprande och galet många biverkningar. Nu tre månader senare ska all medicin vara ur kroppen, borta från min femåriga förvirrade amningsbubbla, borta från alla enorma smärtor och förstärkta känslostormar... Hmmm...vissa säger att det aldrig försvinner, men lite klarare i skallen känner jag mig allt. Det är skönt och även få kraft i att fortsätta framåt och lägga allt ont bakom mig.
Först försvann vänner, sen märkte jag att jag tagit enorma avstånd. Det är nästan så att jag blivit folkskygg från att vara den som älskat att vara mitt i. Varför? varför ska saker och ting bli svårare när livet ändå varit så tufft. Telefonskräck led jag redan av innan sjukdomen, men folkskygghet trodde jag aldrig. Minns så väl när vi precis flyttat till Hjo och när jag blev avundsjuk på mannen min när han skulle handla mjölk på ICA. Jag ringde efter en halvtimme och då hade han endast kommit in i affären för att han träffat så mycket folk han kände. Jag minns även första gången någon som jag lärt känna sen vår flytt till Hjo hälsade, hur glad jag blev. Nu har jag lärt känna så många fler och vissa dagar får jag skräck för att gå på ICA. Jag vill måna om Hjo i allt, men ibland handlar jag på annan ort bara för att få känna lite av det jag saknar från Stockholm anonyminiteten. Jag saknar så de vänner jag förlorat med sjukdomen, vet att jag också gjort många fel, men vill så gärna att pausen från vår vänskap endast varit en paus. Hoppas ni saknar mig också? Jag längtar efter att jag vågar visa Hjoborna vem jag är, den riktiga Ylva, "gamla" Ylva. En del av er som lärt känna mig på skolan vet vem jag är, dock utan clownen, men Ylva på väg tillbaka till livet. Jag längtar och saknar vuxenvänner, livet hemma är underbart, men väldigt inskränkt och otroligt ensamt. <3....
Jag är på väg att explodera var dag. Så mycket jag vill dela, säga och prata om, men jag kan ej dela allt med mina barn. Jag blir ofta arg på min man när han kommer hem, för att jag inte får den uppmärksamhet jag brinner för och saknar så enormt. Jag har hela dagen längtat efter en vuxenperson att få prata med eller bara bolla vardagen. När han kommer hem trött och bara vill vara ifrån av att varit social hela dagen. Jag blir jag bara mer och mer ledsen, trots att jag vet att han är trött och även mått fysiskt dålig under en längre tid. Då och då flyr jag bort när jag är som mest ensam, i en flykt som endast gör allt värre. När jag inte får frågan om min dag, eller uppskattning för det jag gjort går jag sakteligen sönder i mindre bitar dag för dag. Därför måste jag hemifrån nu. Men, jag söker och söker jobb, men ingen vill ha mig här i Skaraborg. Jag förstår inte riktigt varför, men något fel måste det verkligen vara. I Stockholm var aldrig detta mitt problem. Först trodde jag att de skrämdes av min Stockholmsperson och bakgrund, nu tror jag att de rent av inte tycker om mig. Jag blev först lovad tjänst på skolan, men sen fråntagen det, då det blev ändrat bland elever med resursbehov. Jag blev så enormt ledsen och besviken. Min trivsel bland eleverna på skolan var enorm och det kändes som mitt kall. När det inte blev så, sökte jag mig vidare med den bakgrund jag har, utan någon som helst lycka. Jag är lycklig som hemmamamma, men inte som ensamvuxen. Undrar vad jag gör för fel. Saknar min älskade clown och tänker nu när jag är frisk återfinna dig min vän.<3 <3<3<3
