ylvaz.blogg.se

 Att leva livet utan verklighetsflykter är inte alltid lätt. Att leva helt verkligt hela tiden är att leva hundra procent ärligt mot sig själv hela tiden. Inga flykter från sitt egna jag eller från allt det svåra livet stöter på gång på gång. När man från väldigt ung vuxen alltid sprungit ifrån svårigheter eller flytt från dem på alla möjliga sätt, så är det som att lära sig livet på nytt. Lära sig leva livet på riktigt i verkligheten. Att lära sig vad livet egentligen innebär utan att ständigt sopa bort problem och oavbrutet springa maratonslopp med verklighetsflykter. Mina dessa lopp har pågått trettio år av mitt liv. För snart två år sedan beslöt jag mig för att inte ta någon sådan flykt längre, utan jag beslöt att finnas här och nu som Ylva helt och hållet. "Around the clock all the time", puh. Inte så lätt att leva med denna Ylva som nu är här jämt och ständigt. Ibland önskar jag så innerligt att bara fly från henne, då hon blir så där jobbigt känslosam eller arg av oro och då kärleken till hennes nära blir för stor. Då skulle jag önska en paus. Hon är ju så himla jobbig ibland. Men, valet står fast vad som. Jag måste bara lära mig handskas med den "nya" känslosamma Ylva och få kontroll över det som gömdes undan under en sån lång tid. Det är inte att jag tycker illa om denna ganska härliga person, det är bara att det blir lite mycket på en gång och att jag inte längre använder något filter för att rensa bort alla bekymmer och svårigheter. Nu behöver jag hantera detta med ett relaltivt skärpt huvud hela tiden. Jag har funnit andra sätt att rensa men det funkar inte alltid och om problemet är kvar så går det inte att gömma undan. Jag har alltid varit en ärlig person I grunden, men egentligen inte i mitt levandssätt eftersom jag egentligen alltid rymt ifrån mig själv och när det har varit svårt. Nu lever jag så ärligt att jag trots att jag alltid I mitt yrke varit "on stage" har svårt att hantera detta hundra procent professionellt hela tiden. När andra hanterar situationer respektlöst eller skadar sig själva gör det för ont för att bara spela på i min alltid tidigare så professionella yrkesroll. Det känns inte bra, men förr så sket jag väl i sådana situationer då jag alltid levde en hel del så själv.

 Jag älskar ju galenheter och tokigheter, men ibland är just denna sida av mig själv svår att hantera med att vara Ylva hela tiden. Förr kunde jag dölja denna galna sida när jag ville, men nu kommer den när som och blandas med både yrkes Ylva och privata Ylva, skitjobbigt. Man, kan inte vara en galen och lite tokig chef. Eller kan man kanske det?  bara man utför ledarskapet professionellt och framgångsrikt. Kanske det fungerar? Måste bara veta hur jag ska hantera balansgången där. Svåraste kombon med att vara 100% Ylva dygnet runt är nog den känslosamma biten på jobbet. När det blir för mycket som det även kunde bli förr, kan jag inte längre dölja det.

 Men, nu finns det inget som överväger den tuffa känslan att leva i verkliga livet 100% hela tiden med att välja något annat. Inte nu, inte imorgon och inte på lång tid. Det finns inget som jag värderar mer i livet nu. Att finnas där helt och hållet som mamma för det bästa och värdefullaste jag har, mina älskade döttrar. Att tillsammans med min livspartner sida vid sida vara våra barns stöd och support för att lyfta dessa fina individer till vuxenlivet på bästa möjliga sätt känns bra. Vi har med detta absolut inte blivit felfria, utan gör väldigt mycket fel fortfarande. Men, jag vet att de fel vi gör bara grundar i kärlek. Viljan att vara bästa förälder är givetvis stor, men otroligt svår när ens barn är på väg in i vuxenlivet och vill bryta sig loss på olika sätt.

 Det är lite galet att kombinera känslostormar med arbete. Samtidigt är det väl ännu galnare att inte kombinera värme, känsla och hjärta för att lyfta en organisation. Egentligen har jag väl alltid använt mig av det, bara mycket mer kontrollerat och oprivat. Läste i senaste Chef att det som gäller nu för att lyckas vända ett företag är ledarskap med ett stort hjärta. Då passar nog detta in. Jag har alltid förespråkat att dessa känslor hör hemma och att det inte är någon bra kombo på arbetsplatsen. Privata problem läggs på hyllan i samband med instämpling på arbetet. Jag inser nu att det inte alltid är så lätt dock, när känslorna plötsligt sitter utanpå livet. Då får man istället vända detta till en styrka, så har jag alltid gjort. När problem uppkommer försöker jag lösa problemen, så att något positivt kommer ut av det. Nu får min känslighet bli min styrka.

 

Förr kunde jag fly från allt för att fira, sörja, för trötthet, av pigghet, av problem, av glädje, av sorg, för kreativitet, skrivande, energi, skapande, ja till och med för att städa. Mycket blev roligare och bättre för stunden, problemen försvann, blev gladare, roligare, charmigare och kände mig på topp. Sen blev allt istället tvärtom. Om man inte fortsatte flykten vidare, vidare och vidare. Fram tills kroppen sa ifrån och sa att nu blir det inte roligt längre och Ylva du är inte roligare längre...

Jag hade egentligen redan insett detta innan min kropp sa ifrån. Nu råkade jag drabbas av cancer och jag vet att det inte måste varit för mitt dåliga leverne. Men, jag har läst en hel del om detta sedan jag blev frisk både mentalt och fysiskt (helt frisk blir jag aldrig). Vet att risken är högre att drabbas vid tufft leverne och där var jag tyvärr ett klockrent exempel. Hårt arbetande kvinna sedan ung ålder som älskade rusets ådra för mycket i jakten på flykten från verkligheten. Nu vill jag väl inte säga att jag fick just cancer på grund av detta, men jag tror att det var min kropps sätt att tala om att nu vill inte den detta längre. Mitt huvud visste det redan, men vägrade att lyssna på varningsklockorna. 

 "Se på mig nu. Jag står här trots allt och håller om min familj när det blåser kallt. Jag vet att jag vill kämpa, jag vet att jag kan, så länge vi har varann. För mig är ni livet och det vackraste som finns, för mig finns inget annat alternativ. Det finns saker som alltid fortsätter växa, när allt annat har stannat. Se på oss nu, vi står här trots allt och håller om varann när det blåser kallt. Det har varit dagar, då jag undrar om vi gjorde rätt men vi har aldrig sagt att det kommer att bli lätt"

(delar av text från "Så länge vi har varann" av Mauro Scocco).