ylvaz.blogg.se

                          ...SEN EN TID  

Det är nu tio månader sen jag tog min sista så kallade cancermedicin. En otroligt lättnad att äntligen få slippa att äta den medicin som påverkat min kropp så mycket negativt, men samtidigt räddat den från ökad risk av återfall för cancern. Givetvis kändes det lite skrämmande att sluta äta medicinen med tanke på att vad som skulle hända med kroppen och allt. Jag visste att det skulle dröja innan kroppen vande sig vid förändringen och att mycket skulle hända. Men, att så mycket skulle explodera inuti mig, det visste jag inte. Alla hormoner som tidigare hämmats fick nu fritt fram och det kändes som om någon utförde experiment i min redan sargade kropp. Jag var förhoppningsfull och längtade tills medicinens verkan skulle ha lämnat kroppen. Östrogenets tillbakamarsch var som om puberteten kämpade för att göra intrång i en fyrtiosexårings gamla kropp. Jag har dock aldrig sett mig som gammal, men mina senaste års erfarenhet har satt sina spår på både själ och fysik. 

Efter drygt sex månader började alla explosioner att så småningom upphöra. Då hade allt övergått till sämre hälsa både fysiskt och mentalt. Jag hade längtat så efter att må bra, att äntligen få livet tillbaka och att slippa all smärta, men istället drabbades jag av allt det ”vanliga” människor gör blir ”vanligt sjuka”. Detta är ingenting, utan som en liten spottloska i Vättern i jämförelse med att vara Cancerdrabbad. Men, med att jag ännu inte hade lyckats att bygga upp den inre styrkan (dock något annorlunda starkt var på gång), så föll jag rejält med dessa smittor. Både fysiskt och mentalt.

Redan innan jag blev sjuk, så hade jag börjat att fundera på att lägga av med att dricka vin. Detta för att mitt förhållandesätt aldrig varit sunt till drycken. Mitt liv som de flesta var uppbyggt kring alkoholens värld och använde mig av det som ”avslappnande”, ”uppiggande”, ”firande”, ”sörjande”, ”återpiggare”, ”göra livet enklare”, ”vara social”, ”vara rolig”, ”tillhör livet”, ”dricka är normalt”, ”ingen tar skada”, ”festprisse”, ”minska imorgon”, ”små problem”, ”mår toppen av det”, ”att säga nej är inte min grej”, ”minskar karaktären”, ”tokigheter är ok” osv...listan kan göras oändligt lång.

Är det normalt att tåla alkohol? Tål någon det egentligen? Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig direkt tålt det från första gången jag drack ”medvetet” tills den dagen jag lade av. Min person är en människa av kärlek och med ett enormt behov av att njuta. Jag har alltid älskat njutning, älskat att vara den tokiga, att bli uppskattad, att bjuda på mig själv och att inte säga nej. Jag har rusat fram och inte haft något som stoppat mig tills jag fallit ihop, detta när det gäller drycken. När det gäller livet har jag vägrat att falla ihop och trott att jag ska klara allt, tack vare att drycken gett mig styrka. Vilket skitsnack, eller hur? Men, jag vet att jag inte ensam. Det finns visst jätte många som tar sina två glas, två gånger i veckan och sen är det nog, eller hur? 

Mitt beslut flyttades fram med min sjukdom och under min sjukdom trodde jag att alkoholen hjälpte mig i medicinskt syfte. Tjena, igen. Nej, det trodde jag såklart inte, trots allt och efter trettio års konsumerande så hade jag inte blivit helt dum i huvudet. Jag skyllde på detta och var för sjuk i både cancern och i min relation till drycken. Det var inte läge då och denna gång var det faktiskt så. Om jag skulle gjort om min cancerresa hade jag inte kunnat hantera den annorlunda, men med all säkerhet hade alla mina rehabiliteringar och läkande fungerat mycket bättre. I allt jag gjorde för att må bättre var min kropp alltid tvungen att först rensa ut skiten.

 Nu finns ingen skit att rensa ut. Nu har mitt nya kämpat med att inse att det finns ett normalt liv att leva opåverkad. Att ett opåverkat liv kan njutas helt och hållet. Att ett liv utan påverkan är ett liv som ger mycket mer njutbar tid. Tid att leva. Ett liv utan påverkan måste läras för att leva. Att de flesta ser att ett liv utan påverkan inte finns, när det i stället finns så mycket mer liv i det livet. Det bästa med att leva som aldrig påverkad är att alltid i första hand vara dina barns föräldrar, att prioritera rätt, att styras rätt, att alltid kunna köra bil, att alltid vara klar i huvudet (förutom min normala förvirring), att aldrig ta fel beslut, att alltid vara skärpt, att alltid vara dig själv, att vara den jag borde vara hela tiden och att leva, att vara den jag är stoltast över att vara mina barns bästa mamma.

Till alla som finns i min närhet, drick alltid det du vill för min skull. Njut av det du mår bra av. Min största önskan är att alla ska njuta på det sätt som man själv väljer. Om det är något som kan göra det svårare för mig, är det enda, att påverka min omgivning negativt eller att påverka dem till något de känner sig påtvingade. Det vill jag absolut inte. Jag kanske inte har festat så mycket på sista tiden, men den tiden kommer och jag kommer som alltid älska att njuta av att ha roligt och ha en stor törst på livet, även om törsten nu släcks på ett annat sätt. 

Jag är otroligt stolt och en dag ska jag även känna lyckoruset. Det sanna, äkta lyckorus över att jag blivit den bästa människan av att vara mitt sanna jag, Ylva. Clownen är på väg tillbaka och snart hoppas jag mitt nya liv ger mig lyckan i att bo och leva i Hjo.

 <3 <3 <3