ylvaz.blogg.se

SISTA SOMMAREN

2010-07-16 När jag och Tommy kom hem från S:t Görans sjukhus var vi givetvis igen fyllda av ångest och hoppet om att min cancer skulle vara borta, fanns inte längre. Nu hade vi fått besked om att dem hade funnit mer i den lilla del dem tagit bort, den så kallade tårtbiten. Vi (jag & Tommy) hamnade åter igen i situationen om att jag ej kommer att överleva. Tommy sa inte det, men jag vet att tankarna fanns hos honom hela tiden. Vi hade redan innan planerat både min begravning och diskuterat vidare hur vi ville att våra flickor skulle få det utan mig vid deras sida. Nu skulle jag ta bort hela mitt favoritbröst och detta kändes som en enorm sorg redan innan det skulle inträffa, sen skulle dem dessutom halvera mitt friska bröst. Jag har aldrig tyckt att min byst haft en sådan stor betydelse i mitt självförtroende, men med att jag alltid (sen 15 årsåldern) varit kurvig har dem ändå matchat min ganska yppiga kropp (som någon sa till mig en gång).

I högstadiet minns jag så väl när jag, som sista tjejelev på skolan inväntade puberteten, att jag då som gymnast var utan bröst. Jag gick förbi bänken där rökarna "dem så kallade balla" satt och fick höra dem skrika efter mig "planka". Detta ord svider fortfarande och ordet utgjorde att jag slutade att sträcka på mig. Dock, blev det en liten revansch när jag äntligen kom in i puberteten och plötsligt växte dem fram till riktigt fina sådana.

Skulle vi våga besluta att påbörja denna rekonstruktion som innebar en hel del smärta och en ytterligare resa med allt vad det skulle kosta på? Vi beslöt oss redan vid vårt möte med vår kirurg att jag skulle göra denna operation, men hade jag vetat idag vad det innebar, så hade jag aldrig tagit det beslutet i ett sådant ”livshotande läge”. Den resan har kostat för mycket på allt. På grund av sommar och semestertider, så var vårt enda alternativ för operation att invänta ända fram till den 30:e augusti, nästan hela sommaren skulle vi vänta. Då skulle jag amputera mitt sjuka bröst, halvera mitt friska, samt påbörja en rekonstruktion av det som inte längre fanns. Men, först nu skulle vi leva en sommar, en sommar som kanske var vår sista, vi skulle göra allt vi ville göra dag för dag, njuta så mycket vi kunde och inte planera något. Vi levde för dagen och brände pengar som vi inte hade. Vi reste, bodde på hotell, fick låna landställe, härliga Linda och Kristofers Hölö. Vi kajkade runt i Sverige, köpte tält och upplevde campinglivet för första gången i vårt liv. Vi bodde på fler hotell och bara var, blev omhändertagna av vänner och levde loss, så gott vi kunde. Många gånger försökte vi släppa verkligheten i rädsla av vad som komma att hända.

Efter ett tag inpå vår ”sista sommar” så hamnade vi efter en härlig vistelse i Gränna på Visingsö. Vi hyrde tandemcyklar och trots att jag egentligen var ganska nyopererad, så hyrde vi dessa. Våra tjejer nådde ej riktigt ner till pedalerna. Vi cyklade norrut och jag fick kämpa på en hel del på grund av nyopererad samt mycket smärta. Men, sen hamnade vi på en underbar strand på öns nordöstra sida. Jag fick inte bada med anledning av min operation. När vi väl var där på denna fantastiskt vackra ö och fina strand, så blev jag plötsligt riktigt förbannad. Varför får jag inte bada? Jag hade inte fått bada sen min operation för att skydda mitt bröst. Men, varför skulle jag skydda det bröst som snart skulle tas ifrån mig, tas bort helt och hållet. Varför skulle jag få lida ännu mer förutom min dödsångest, så skulle jag behöva ta hand om ett bröst som sen skulle väck. Jag har alltid älskat att bada. Vi ringde min kirurg, mitt där på Visingsö, så sa hon, Dr Anveden; - men, Ylva det borde vi såklart sagt OK till tidigare, såklart du ska bada. Det gör ingen skada inför kommande operation. I detta läge var jag redan starkt påverkad av den femåriga medicinen Tamoxifen, som jag börjat att äta. Jag ska berätta en annan gång om den och dess fruktansvärda biverkningar. Men, nu blev jag så lycklig att jag fick bada, som jag älskar så och med min fina, finaste familj. Det var så härligt. Jag märkte knappt ovädret som började närma sig från Jönköping, när jag väl kände det, så struntade jag i det. Jag ville bara vara, bara få leva och bada. Men, sen började min Tommy bli näst intill hysterisk och trots min glädje, var det ett måste att inse ovädrets allvar. Hela himlen hade blivit svart och ett enormt oväder var mitt över oss. Vi begav oss och jag sa till våra tjejer att dem ej behövde oroa sig, då vi kunde räkna avståndet mellan blixt och åska. Snabbt efter att vi börjat cykla och räkna, regnet öste ner och nu var ovädret rakt ovan oss.

Nu försvann tiden emellan blixt och åska helt. För första gången i mitt liv blev jag livrädd för ett oväder. Det fanns ingenstans för oss att ta vägen, utan det var bara att cykla vidare. Det viktigaste nu var att inte visa barnen vår rädsla, men dem kände den ändå. Jag sa högt som ett mantra, det är ingen fara, vi måste bara cykla vidare och sen går ovädret över. Jag fick ögonkontakt med Tommy om att vi skulle cykla nära varandra, så att om blixten skulle slå ner, så skulle den ta oss alla. Färden fortsatte i nästan en kvart (som kändes som en evighet), där tankarna svävade mellan cancerns död och, eller skulle det här ovädret plötsligt ta hela min familjs liv.

Så småningom avtog ovädret och vi kom fram i hamn och avnjöt en lunch i solsken. Sen, när vi tog färjan över till Gränna igen, satt vi och pratade med en trevlig mormor och barnbarn. Då, plötsligt flög det in en golfboll av is, som visade sig vara ett enormt hagel. Det var tur att vi satt under tak i färjan. Väl tillbaka i bilen norrut så åkte vi i floder uppåt norrut för att fortsätta att njuta lite mer av vår sista sommar.

Vår familj har alltid varit spontana och impulsiva, denna sommar minskade inte det precis. En dag bestämde vi att vi skulle campa för första gången i våra liv, när affärerna öppnade (vi bodde ovan ett affärscentrum), gick Tommy ner och inhandlade ett tält, liggunderlag, sovsäckar till hela familjen. Summan slutade på tio tusenkronor. Jag som trodde att det var billigt att campa. Nu begav vi oss och skulle för första gången campa, väl på plats vid Gålö Havsbad skulle vi sätta upp vårt nya fina tält. Vi fick en bra plats bredvid några vana husvagnscampare och började plocka fram alla våra tusen tältdelar. Vi var som vanligt i tidsbrist, då en massa barnaktiviteter snart skulle börja där vi var. Vi letade febrilt efter en beskrivning, men det fanns ingen annan en typ en bild på hur tältet skulle se ut som klart. Vi började med alla pinnar och all tältduk, massor med rep och tältpinnar. Vi fann ingen logik, ovana som vi var. Våra humör började tryta och som alltid blev det inte bättre av att vi inte hade ätit. Vi hade vid det här laget nästan fått en publik, även om en diskret sådan. Dem skrattade nog mycket över vår ovana och klumpighet. Efter flera timmars kämpande sa, "skrek" Tommy; - Ylva, gå, gå bara och ta med dig barnen, så fixar jag detta. Det blev bra så småningom och nu vet vi hur vi sätter upp detta tält, ”utan beskrivning”. Väl klart till middagen insåg vi att vi saknade lite attiraljer, såsom något att sitta på, bord osv. När vi såg alla grannar äta god mat och vi satt på marken med vår ravioliburk kände vi oss verkligen som oskuldscampare.

När vi kom tillbaka till vårt gamla hemland Skåne och skulle campa på vår gamla fina strand i Lomma, så tycket vi att det var så konstigt att ingen tagit den bästa platsen närmast havet på stranden. Voaw, vi fick den bästa platsen! Men, under natten när stormen och ovädret även här kom, så förstod vi varför. Jag och Tommy låg och höll i tältet för att det inte skulle flyga iväg och förstod varför de ”vana” lade sig vid en skogsdunge eller längre upp nära bushen. Den här sommaren kom att bli helt OK, även om det blev en väldigt känslosam och mycket annorlunda resa. Nu var vi tillbaka i Stockholm och plötsligt lite till det verkliga livet. Barnen på väg till en del läger och vänner. Jag och Tommy var bjudna på fest.

FEST MED KUNGEN

2010-08-20 Min allra käraste och bästa vän Åsa. Du är så bästa på alla sätt. Det spelar ingen roll hur lång tid det går mellan att vi träffas, men det är alltid som om det aldrig spelat någon roll. Vad som än händer, är vi det nära vänner från förr och nu. Och förutom från dem tio åren vi bodde grannar, så har alltid tiden mellan våra möten tagit tid. Du och jag har så många gemensamma grundtankar och filosofier, trots detta lever vi totalt olika liv. Jag minns så väl när vi lekte där med våra Barbie dockor (jag lite för gammal) att du sa att du skulle bli prinsessa, bo på ett slott och ha mest pengar en dag. Vi var då 9 och 10 år, min tanke var mer att skapa och ändra på dockornas utseende. Du var alltid duktigast på att göra sagor. En saga blev sann när du långt senare i livet träffar mannen i ditt liv. Det var en norrlänning, som var en charmant entreprenör och som testade sina vingar på många modiga sätt. Vissa projekt lyckades och vissa totalstörtade. Men, tack vare en del störtfall blev det lyckosamt så småningom. 

Idag är du inte prinsessa, men baronessa, du har ditt slott och en fantastisk man som gett dig den familj du drömt om. Vi har alltid fortsatt att vara nära vänner och träffats genom åren med den härliga vänskap vi har. Det kan ha gått månader, men det har aldrig spelat någon roll för en äkta vänskap behöver inte ofta, utan den behöver endast kvalité, äkthet och rätt känsla. Tack Åsa för allt du har gett mig genom åren. Vår umgängeskretsar har aldrig varit gemensamma, allt från att jag gick på Nacka Gymnasium till att du gick på Saltsjöbadens, du var något yngre, osv. Detta följde oss även då vi blev äldre. Du stagade dig mycket tidigare än mig med din fina Per, men så småningom kom jag igen med min Tommy. Båda från landet. Först kom min dotter och din första guddotter Madicken, sen min guddotter Sophie och exakt 4 månader efter kom min andra dotter Rosaline. Efter det kom en mycket efterlängtad lillebror till Sophie, John några år senare. Du är en populär och omtyckt gudmor till vår förstfödde Madicken. Jag är så glad att jag har dig som min bästa och äldsta barndomsvän.

Nu hade inbjudan kommit...

Vi har som jag nämnt tidigare alltid haft olika umgänge. Detta fick ännu större skiljaktigheter för ett antal år sedan. Ni fick ett par nya vänner, som det är och krävs lite mer speciellt att umgås med. Jag minns dem gångerna, då era fester började att äras av deras sällskap. Jag och Tommy hade alltid blandad ångest inför dessa fester. Inte för att att träffa Åsa och Per, utan alla dess societetsvänner. Jag växte upp med att mina föräldrar hade en del umgänge i dessa kretsar, men tänkte aldrig egentligen inte så mycket på det, förrän i senare tonår. De här bekanta till våra vänner, träffade vi endast vid dessa få tillfällen. Vi brukade inte förbereda oss så mycket, utan det blev nästan som någon tvärtom klimax. Jag visste att jag alltid kunde ha en klänning från Lindex eller HM, då den garanterat inte skulle konkurrera med någon. Nu hade inbjudan kommit till en jättefest till våra vänners nya ställe utanför Stockholm. Denna gång var min ångest, så enorm, jag hade CANCER, var sjukskriven, var ingen, kanske döende, men skulle på min bästa väns och hennes mans jämnårsfest. BLÄ! Ångesten var total. Min bästa Åsa var som vanligt så god och omtänksam, frågade om jag ville låna både kläder och eller smycken. Jag har aldrig tyckt om att låna saker, utan tyckt det varit OK att ordna själv. Det slutade med att jag fixade mitt hår själv, hade en klänning från ett bröllop för 10 år sen, men jag lånade smycken från Åsa. Det tog mig flera dagar innan jag vågade in i hennes affär på Karlavägen, givetvis inte på grund av Åsa, utan med anledning av att jag mådde så dåligt. 

Kvällen toastmaster, Babsan

I kön för att hälsa på värdparet

Vi känner inte alls dessa alla andra människor från den andra världen, men den känsla man får utanför denna krets är; - att det känns väldigt ytligt och en väldig fokus på det yttre, samt uppdelat mellan män och kvinnor. Många av dem kvinnor som gjort något nytt visar gärna upp det, så mycket som möjligt. Gärna, så att man nästan ser allt. Givetvis, då jag inväntade det jag gjorde, såg jag detta ännu mer denna kväll. Om någon hade "nya" läppar visades dessa med extra mycket läppstift eller läppglans. Själv är jag tacksam till min concealer som tacksamt skyler lite av mina rynkor. Jag vill verkligen påpeka att detta är så det känns när man som en utomstående besöker en värld som man inte lever i dagligen och om man så gör, är den säkert fylld av mer livskvalitet än det vi hinner se vid våra korta besök.

När vi har minglat runt en stund kommer Tommy med bordsplaceringen och säger skämtsamt till mig att jag sitter med Kungen. - Ha, ha, han tror alltid att han ska kunna vara så rolig. Men, han skämtade inte. Jag skulle sitta vid ett av hönorsborden, Åsas. Alltid när Kungen & Drottningen är inbjudna, så har de värdparet till bordet. Åh nej, visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ta mer champagne eller det behövdes inte för det fylldes på hela tiden, istället fick jag tänka på att tacka nej. Jag läste igenom namnen på dem som jag skulle sitta med och alla utom jag var bland Kungens närmaste. Puh, hur skulle detta gå? .... Efter två timmar pimplade av champagne var en del riktigt onyktra precis som på en helt vanlig fest. Då vandrade vi alla från slottet över till en lada där det serverades snaps innan ingången till ladan. Jag tror att det var många som inte behövde detta. Jag är inte den som är duktig på att säga nej, men sa nej, tur nog denna gång.

Sen sattes vi oss till bords. Jag fick en av Kungens bästa vänner till bordet. Detta efter en stor fadäs kom att bli ett lyckokast. Runt omkring var det bara hans nära vänner. Någon var väldigt onykter och rent av otrevlig mot sin bordsdam, på min andra sida en artig, men mycket snobbig man, en ganska mycket yngre tjej, sa skämtsamt när klockan var 21, nu är det dags för min man att lägga sig. Jag kände att jag ofta gör detsamma på fredagar, trots att jag är 30 år yngre än hennes man. Men, jag skrattade givetvis artigt. En gäst blev så "glad" att han nästan tappade ansiktet i tallriken. Allt sånt här händer på alla sorters fester, det är endast att man själv känner sig annorlunda (och denna kväll givetvis väldigt annorlunda). Babsan var toastmaster och ledde alla uppträdanden och tal på ett mycket professionellt sätt. Min bordskavaljer som är känd som en mycket korrekt och trevlig gentleman, började sitt inledande samtal med mig med att fråga vad jag gjorde där (typ hur kunde jag hamnat där bland alla hans närmaste), han märkte direkt sin fadäs och skämdes så. Men, det blev goda skratt och en riktig trevlig middag tack vare min bordsherres sällskap. Vi kom fram till att vi båda var där med anledning av att vara nära vän till värdinnan och hennes bordsherre. Åsas bordsherre verkade lite sur till en början, men sen blev det till och med bordssång med "temperaturen är högt uppe i norden"...

Efter många uppträdanden och tal höll Åsas bordsherre tacktal. Tommy som satt lite längre bort och som bara hörde, trodde först att det var en känd komiker som var där och gjorde en sketch, då det lät väldigt likt en av hans parodier. Sen ledde Kungens oss till härlig afrikansk dans med show och från att jag aldrig velat gå på denna fest, så blev vi dem gästerna som var kvar bland dem sista och hade så kul, trots min situation. Vi levde verkligen i nuet. Tack Åsa och Per för en superfest och för att ni lyckades att få mig att känna mig lycklig inför det tuffaste jag skulle komma att gå igenom.

Kungen, Lars-Åke Wilhelmsson & Drottningen

2010-08-