ylvaz.blogg.se

2010-06-24

Jag har funderat fram och tillbaka om jag skulle skriva dagbok emellanåt. Ett tag funderade jag på om det skulle betyda otur om jag skrev. Nu har jag beslutat att det inte är så, utan syftet med detta är att bearbeta och att hjälpa andra för eventuella liknande problem samt att bearbeta allt själv. Detta är inte ett syfte för att om det skulle gå illa, utan mer för att eventuellt skriva en bok och för min egen skull. Klockan är nu 21.00 och det är den 24:e juni, 2010 (min g:a favoritchefs Sörens 60 årsdag) när jag påbörjar denna dagbok. Barnen har varit med Tommy och fiskat och jag kom hem från min sista uppdragsdag från Rosersbergs Slottshotell idag. Varför börjar jag nu denna dag?

 

Jo, för att denna dag, är det en vecka sedan fick jag reda på att jag har fått CANCER. Natten till idag drömde jag en hemsk dröm om att min flirtkula i bröstet var cancer och att jag på Sophiahemmet fick två val; Första att betala 1 miljon och få bort skiten direkt och det andra var att vänta med Landstinget och eventuellt få bort det om något halvår. Jag talade aldrig om hela drömmen för Tommy, men han som alltid så fantastisk såg till att jag skulle ringa till Husläkaren för eventuella tidigare besked. Efter andra prioriteringar på jobbet, så ringde jag till slut och hörde direkt både från sjuksköterska och sedan från min ej vanliga husläkare att det inte stod rätt till;

 

- Läkaren sa nästan direkt att hon hade fått besked sent kvällen innan från Sophiahemmet (per fax, så modernt..) att jag hade Bröstcancer, Jag trodde jag hörde fel; -Ursäkta vad sade du?... Du sade väl inte bröstcancer??? Hon sa ja, jag började gråta och min dåvarande uppdragsgivare drog sig taktiskt ut ur kontoret. Jag förstod fortfarande inte vad hon menade. Säger man att någon har cancer per telefon??? Att jag Ylva drabbats av en eventuell dödlig sjukdom? Detta var allt så sjukt och osannolikt. Min flirtkula som jag hade känt någon vecka innan verkligen var cancer, cancer som min far dött av. Grymt mot min familj. Detta kan inte vara sant, men sanningen var ett faktum.

 

Måste prata med Tommy, han pratade i telefon, blev desperat, ringde hans kollega, bad om att bli uppringd, väntade i evigheter... men det dröjde bara några minuter. Fick prata med min älskade man, Tommy. Han är bäst, bäst, bäst!! Allt efter alla problem vi har haft och hur detta bundit oss starka samman. Han är verkligen allt jag föll för, min älskade Tommy! Åh, vad jag älskar denna man! Jag kan inte förstå hur han älskar mig så. Han är intelligent, ödmjuk, tänd på mig, trogen, bästa pappan och socialt intelligent. Ibland väldigt dum, men allt detta överväger allt annat. Jag önskar vara allt han är emot mig tillbaka. Jag får försöka nu.

 

OK, detta händer nu... Vad gör jag, vi nu? Kommer jag att dö? Är detta ett straff för att jag har njutit av livet? Vi har kämpat jag och Tommy, vi är inte värda detta, men jag har gjort knäppa grejer tidigare i mitt liv. Skulle jag straffas för det, för grymt mot min familj och Tommy. Åh, jisses, det blir ju inte jag som straffas utan min älskade Tommy och våra underbara döttrar. Det är inte rätt. De ska ju inte drabbas av dumheter jag gjorde i unga år, utan vetskapen av min erfarenhet ska istället ge mig redskap att bringa min egna döttrar till en bästa framtid. Helt galet, har precis börjat att skriva och är fortfarande på första dagen. Men, jag måste berätta om då allt började för länge sen, då jag träffade denna omtänksamma man. Min önskan, men aldrig på jakt, var att träffa en man med känslor och intellektet för livet. Från att ha träffat alldeles för många idioter till män, så trodde jag länge inte den mannen fanns. Återkommer till detta i en kommande blogg.

 

Nu är vi här, DÖDSDOMSDAGEN. Tommy ringde som sagt och är bara bäst som alltid, jag ringer lite vidare, det jag orkar från jobbet. Linda, min älskade vän som jag på så nära håll, vid hennes sida, följde hennes ex. dö i cancer samma år som jag födde Madicken och innan dess gifte mig med Tommy. Hon är så underbar och reko, alltid, alltid finns hon bara där, fast jag ibland var så dålig vän. Hon släpper allt, trots sitt livskaos och är här bara för mig! Åh, vad jag älskar dig Linda! Du är en innerlig vän. Sen vågar jag trots min telefonskräck ringa vidare, ett steg i taget. Mamma har telefonsvarare, Bästemor och Bästefar pratar jag kort med, ringer även storasyster Anne, svägerska Annette och bror Gustav, men får ej tag i alla.

 

Jag sköter mitt jobb och beger mig sen hemåt. Nu ska jag bemöta min älskade och vi ska gemensamt berätta för barnen. Jag och Tommy har en filosofi i vår familj att vi är öppna och raka till våra barn, vi lever vårt liv tillsammans, sörjer vi går det inte att dölja och det är lättare att sörja tillsammans. När min pappa dog, så fick båda våra flickor säga hejdå till morfar vid dödsbädden och även vara med på hans begravning. Även om Madicken var så liten bara 2,5 år gammal, så minns hon att morfar fick somna med en jättefin ljusblå pyjamas. Att döden inte var något fult, utan ganska vackert. Var det min tur nu? Jag kände att jag var bland dem 15-20 % som ej överlevde bröstcancer.

 

Jag skulle dö. Fy vad hemskt för mina döttrar och Tommy. Hoppas att Tommy träffar en ny kärlek snabbt, så att han inte behöver leva ensam och får fortsätta att njuta av tvåsamheten. Jag hoppas dem kommer att minnas mig lyckligt och kommer att kunna bolla livets problem även med mig borta från jordens liv. Oj, nu måste jag hinna få ordning på en massa, skriva ner hur jag vill att det ska vara när jag går bort, göra film till tjejerna. Sakta i backarna nu och växla ner. Nu ska jag först ta första steget för att få bort cancern, göra min första operation. Men, denna natt och som så många kommande var jag säker på att jag skulle dö. I morgon är det midsommarafton.