ylvaz.blogg.se

När jag växte upp i Nacka, Stockholm, så fick jag astma som litet barn. Detta ledde till att vår familj inte kunde ha några pälsdjur och storasyster fick sälja sin guldhamster. Vi blev med fiskar istället. Det var till en början så tråkigt att aldrig få vara i närheten av djur och aldrig klappa eller kela med dem. Men, så småningom, så vande man sig helt enkelt och min barndom upplevdes i stort sätt utan djur. Några undantag skedde och det ledde till akuta besök till sjukhus. Jag minns mycket väl en av alla gånger då vi som vanligt var ute till sjöss på sommaren.

Denna gång hade vi besökt Öland och låg tillsammans med några vänner i hamn. Vi besökte en av våra vänners släktingar på ön och dem hade en jättefin guldfärgad labrador (tror jag det var). I smyg satte jag mig och började kela med hunden, det var så mysigt och jag kunde inte sluta att klappa och klappa. Väl tillbaka i vår båt fick jag en kraftig attack, men eftersom jag gjort något olovligt, så försökte jag allt för att inte pipa. Men, till slut blev attacken så stor att mina syskon märkte och det blev till sjukhuset för att få hjälp att kunna andas. Ventolinen hjälpte inte vid det här läget.

Ett annat lyckligt minne var när vi också besökte vänner på deras ställe, Hunnersta Säteri i Småland. De hade äldre tjejer som red och frågade om de fick lära mig att rida. Mamma och pappa gjorde ett undantag och jag fick rida hela helgen, hänga i stallet och lärde mig jätte mycket. Men, ingen astma kom. Jippie, jag var så lycklig. Väl hemma efter den helgen kom straffet, jag blev jätte sjuk och fick fara till sjukhuset igen.

Den tredje gången var vi med båten till Åland. Jag och pappa satt i bastun med en massa finländska män. Jag frågade min pappa högljutt om män i Finland inte hade det där som män brukar ha mellan benen (sa det nog lite mer rakt på sak). Min pappa mycket generat sa snabbt att det självklart har det, men att en stor mage döljer detta. Jag kom ihåg hur jag försökte kika och finna ”föremålet” från min bänk bredvid pappa. Plötsligt började det pipa och pappa med de finländska gubbarna började leta efter någon katt i bastun... Hmm... tror att de hade druckit lite öl, för det tog ett tag innan dem upptäckte att det var jag som satt där och hade fått en astma attack. ;-)

Förutom vid dessa tillfällen, så led jag inte så farligt av astma. Jag klappade djur vid några tillfällen vidare och var då alltid noggrann med att tvätta mig, så slapp jag oftast attack. Jag hade lite besvär när vi hade friidrott, men annars kunde jag sporta som alla andra. Jag blev gymnast och kunde hålla på med detta i drygt tio år. Jag älskade livet och minns min barndom ute på sjön, i vattnet, på skidor, på isen och/eller i naturen som härlig nästan jämnt. Jag var en pojkflicka, men samtidigt en prinsesstjej. Jag vände allt negativt till positivt och tyckte det mesta helt enkelt var toppen. Jag växte upp i en familj som inte tyckte om katter. Så kallade katthatare. Det verkar vara så just med katter att antingen så älskar man dem eller så tvärtom. Mina föräldrar var verkligen tvärtom. Så då föll det automatiskt att jag inte hade några starka känslor för dessa djur heller.

En dag när jag hade passerat en stor delen av den första resan sen då jag blev sjuk, beslöt vi att vi skulle ge något till våra tjejer som tack för allt. Det hade varit en otroligt tung resa för dem också och de hade varit så enormt duktiga med allt. Ledsna, men starka, ansvarsfyllda och ibland helt rätt visat sig svaga vid sin mors sida som nu var stympad flera gånger om. Trots att Tommy växt upp med samma relation till katter som jag, så började vi googla lite på kattungar. Det var just katt som tjejerna ville ha. Vi fann några jättefina i Norrtälje och sa till flickorna att vi kunde åka dit och titta, men lovade absolut inte att vi skulle köpa. Min astma växte bort i femtonårsåldern, men jag visste inte om jag skulle reagera på något annat sätt. Tommy och jag visste ej heller hur vi skulle känna med den känsla vi hade för katter.

En vinterdag i början på 2011 kom vi till denna gård i Norrtälje och träffade dessa tre små kattungar. Dem var av sorten halv Ragdoll och en fjärdedel Norsk Skogskatt och sista delen Birma. Så det var en härlig blandning. Madicken föll för en jätte söt, men en annan söt svart med vita tassar kom till både mig och Tommy. Det var som om han ville få bort vår ondo om katter. Och tror ni han lyckades? Madicken började tycka den som tydde sig också var fin. Nästan en timme senare skulle vi bege oss därifrån och hade köpt just den kattungen. När vi skulle gå kom den svartvita kattungen springande efter oss och hoppade upp och gjorde ett jack i mina handskar och sen lade sig på Rosalines jacka. Då fick han sitt namn Jack. Jack passade så bra och även för Tommys, då hans favorit Ulf Lundells romanfigur även heter Jack.

Dessa veckor vi fick vänta innan Jack var klar för att hämtas, kom att bli jobbigast för mig och Tommy. Det vart vi som längtade mest efter lilla Jack. Vår ondo hade vänt till kärlek, så härligt. Jag minns så när jag fick klappa vår katt för första gången och kommer på mig själv att jag inte mindes hur det kände att klappa et pälsdjur.

Idag efter snart ett år boende i Hjo har vi ytterligare en katt, Viggo. När vi hade flyttat ner kände jag mig lite ensam (det gör jag fortfarande) och tyckte lite synd om Jack, ville att han skulle få en lekkamrat. Tommy var iväg på konferens och med samtycke via telefon från Tommy drog vi tre tjejer med lite kompisar upp till Askersund för inhandla vår andra katt, Viggo. Viggo är en Norsk skogskatt. Jack och Viggo bråkade en del först, men övergick sen mest till lek och mys. Svärfar sa en gång efter att dem passat katterna att dem kanske var bögar (skämtsamt) :-) Dem är nu bästa vänner och har så kul ihop. Ett bra köp, dock har vi haft en del revirproblem med Viggo. Vi hade även det med Jack, men det gick över. Hoppas innerligt att det gör det med Viggo också, för det tär på tålamodet. Men, peppar, peppar, det verkar båda åt rätt håll.

 

 

 

Trots att vi haft katt i mer än två år har jag fortfarande inte vant mig över deras härliga sociala närvaro. Dem följer mig hela dagarna och plötsligt känner jag iakttagen när jag kommer ut från duschen och där gömmer sig Jack och iakttar. Dem busiga killarna. Dem gör så att ensamheten känns mindre. Men, trots skit och piss, så betyder ni så mycket för mig. Jack som förste katt har varit starkt delaktig i min rehabilitering på vägen ur livskrisen. Även Viggo, trots att han varit lite bökig. Min kärlek till dessa två killar är stark. Jag älskar dessa katter. Katthatare blev kattälskare. PS. Den tredje killen älskar jag mest över allt och det är givetvis världens bästa man, min Tommy. DS. <3