LIVRÄDD

2010-06-25  Midsommarafton

 

Jag är livrädd! Jag är så rädd att jag inte ska överleva, men ändå lever på som vanligt. Jag bör sluta med allt som jag inte tycker om hos mig själv ändå fortsätter jag, varför?... Sluta att säga nej, sluta att bli irriterad över saker som är irrelevanta... Jag älskar min familj så mycket, så låt mig njuta här och nu. Det känns som allt jag gör är fel.

 

Givetvis är jag enormt orolig att jag skulle vara en av dem 15-20 % som dör av bröstcancern. Det kan ju inte innefatta annat med tanke på att jag faktiskt har cancer, men sen är jag givet grundpositiv (som alltid) och hoppas på det bästa. Men, det är inte enkelt och jag vågar inte tro att jag ska överleva. Det känns lite mellan tårar och hopp hela tiden. Sen, har jag dessutom min underbara man som i ena stunden tröstar och i andra stunden misströstar, vilket jag självklart förstår. Han är livrädd också, om inte ännu räddare att bli ensam kvar. Tommy och barnen har somnat och kvällen är tidig. Vad gör jag? Hur ska jag orka bli stark för det som finns framför mig. Jag och Tommy misstolkar varann, när allt bara handlar om kärlek och rädsla. Jag vill som alltid vara så stark, men jag är inte det.

 

Jag knäckte mitt självförtroende för en tid sedan och med detta försvagades även min grundsjälvkänsla som alltid förr har varit ganska stor. Det var via arbetet när jag har fått vara på topp hela tiden inför min personal, styrt skeppet för att vinna och samtidigt då min ägare försökte få mig att kapsejsa. Konstigt det där, när syftet med min roll var att få företaget framgångsrikt. Arbetsmässigt orkade jag hålla flaggan i topp, men privat knäckte det mig mycket. Jag måste bygga upp det igen, för att övervinna CANCERN.

 

Men, hur? Inte som nu, men hur? Snälla kan jag få lite hjälp... Jag vill fortsätta leva och bli av med detta onda och hemska. Hur ska jag ta mig upp och orka, när jag känner mig nersparkad i ett enormt djup. Jag behöver hjälp att bli uppdragen. Jag är så fruktansvärt livrädd. Sov gott och Kram kram

Bild från Kolmården 2010, efter min första operation

 

1 Pillan:

skriven

Mmm...den känslan, rädslan över att inte överleva!! Men vi är överlevare Ylva, vi blir starka tillsammans. Att du också delar med dig av dina upplevelser hoppas jag kommer ge dig styrka och att självförtroende kommer tillbaka hela vägen igen!
Jag ser så fram emot att få träffas och prata om våran gemensamma kamp mot skiten!!
Varm hård kram <3

Svar: <3
Ylva

2 Svärmor:

skriven

Det är oerhört starkt att läsa din blogg, så duktig Du har varit kära Du. Tusen Kramar Kerstin

Svar: Tack världens bästa bästamor! Love you <3
Ylva

3 Sophie Halldin:

skriven

Kära Ylva!
Jag läser för första gången din blogg och blir så rörd!! Vi har mest partat ihop för länge sedan och inte haft de djupaste konversationerna, kan man kanske säga! Men jag får ont i hela kroppen av att läsa det du bär på!! I mina tankar är du så vacker, rolig, kreativ, stark, kärleksfull, passionerad och älskvärd! Alltid glad och positiv utan att det känts påklistrat!!
Din rädsla kan jag inte hjälpa förmodar jag! Även om jag är en fantast på empati så kan man nog inte ens föreställa sig vad du brottas med om man inte själv fått denna jobbiga diagnos! Men i mitt yrke har jag fått höra att hoppet, jävlar-ennamma och positivt tänk tar en mycket långt!! Men svackor hamnar man ibland i...
Jag har alltid gillat dig...tusen kramar Sophie

Svar: Fina fina Sophie, ska svara dig lite mer, så glad för din härliga respons. Kramen, <3
Ylva

Kommentera här: