ylvaz.blogg.se

Idag om två veckor är det ett år sedan vi flyttade till Hjo. Jag jobbade kvar året ut i Stockholm, och bara längtade ännu mer till att bli Hjobo på riktigt. Nu är jag det. Jag känner mig som en äkta Hjobo och hatar alla regler kring hur det ska vara att vara en äkta sådan. Jag är det och en före detta Stockholmska.

För en tid sedan blev jag tillfrågad att föreläsa inför en del representanter från näringslivet här i Hjo, om min ”karriär” inom ledarskap i Stockholm. Detta fick mig att gå igenom mitt förflutna, inte bara från yrkeslivet utan även från barndomen. Det är då många avgörande besluts tas. Jag tog mitt första avgörande beslut när jag var 12 år gammal och som senare i mitt liv gjorde så att jag lyckades. Här kommer del ett av min föreläsning;

 

- Hej, mitt namn är Ylva, mitt ämne för dagen är ”TID för Ledarskap”. Jag ska idag berätta om min bakgrund och hur jag lyckades med en karriär inom ledarskap. Och jag ska även, snart berätta om varför jag snubblade in på scen.

 

- ”Att leda är att lyckas genom andra” detta motto har gjort min karriär.

 

Jag föddes som yngsta familjemedlem i en familj på fem. I förorten Nacka till Stockholm och ett stenkast från den nu ganska välkända Solsidan, eller ska jag säga ökända.

Egentligen tog nog min karriär redan fart i barndomen. Som familjens minsting märkte jag tidigt att det krävdes artisteri för att skapa uppmärksamhet, jag blev familjens clown, då fick jag uppmärksamhet och alla blev glada. Detta gjorde mig senare i livet till chef. Redan som liten blev jag den person som vände allt ont till gott, medlade mellan mina bråkande syskon. Jag blev även redan som 8-åring min 7 år äldre systers vän och fanns där genom hennes ganska tuffa tonår. Dem här tre verktygen fick jag god användning av senare i mitt yrkesamma liv.

Min uppväxt på 70-talet är precis som alla 10-tal väldigt olika och speciellt olikt dagens uppväxt. Som pojkflicka njöt jag av livet utomhus, livet på sjön och som gymnast. Jag hade fördelen av att ha det lätt i skolan och behövde egentligen nästan aldrig plugga. I vår familj fanns inga problem, nej så var det givetvis inte, men dem sopades alltid under mattan. När jag senare i livet upptäckte detta blev det en hel del att inse.

 

I årskurs 6 kom jag stolt hem med mitt första betyg, först visade min storasyster upp sitt från examen på Frans Schartaus gymnasium 4,9 (max 5) och skolans näst bästa elev, pappa var mäkta stolt och öste beröm, sen visade min bror upp sitt från årskurs 9, typ 4,7, pappa stolt igen. Sen kom jag med mitt första betyg 4,0 som jag var så stolt över. Men, pappa sa; - Ylva inte bra, bättre kan du. En mycket ledsen ”pappas flicka” gick därifrån och det var då 12 år gammal som jag bestämde mig att jag ska lyckas att bli bättre än båda mina syskon, inte i skolan, men jag skulle visa dem att man kan lyckas ändå.

Redan på sommarlovet efter sexan började jag att jobba, då som seglarinstruktör, sen i växeln på Metros huvudkontor, efter det i kassan på Metro (Tippens Centrum -Saltsjöbadens), navigatör och sen även som skeppare. Min far sa; - vill du ha mer pengar än det jag fick i månadspeng, så var det bara att börja arbeta. Jag fick aldrig pengar i handen, som de flesta av mina vänner fick.

 

Sista terminen i grundskolan blev inte bra för mina kommande gymnasieår. Det blev en stor ”blockout” strejk bland lärarna och vi behövde knappt vara i skolan på två månader, det ledde till att den ambitiösa Ylva upptäckte roligare saker utanför skolans och gymnastikens värld och blev familjens svarta får. Jag slog bakut, klippte navelsträngen och dansade natten lång.

 

Från 4-årig teknisk blev det 2-årig ekonomisk istället, det vart skoltrötta år, men en del av livet som jag behövde och som gav mig styrka senare.

 

Efter skolan flyttade jag till London för att bli bra i engelska, vilket varit mitt sämsta ämne pga dålig lärare i högstadiet. Jag pluggade och levde fattigt som Aupair flicka, mycket nyttig tid.

Väl hemma i Stockholm fick jag höra om att Hotel Diplomat på Strandvägen sökte växeltelefonist, jag sökte och blev nästan först hånad, att jag 18 år utan fina hotellskolor som erfarenhet skulle kunna få detta jobb. Men, denna gång som så många andra sålde jag in mig själv och lovade att jag skulle lyckas. En vecka efter min start blev en tjänst som receptionist ledig. Gick till chefen och sa att jag ville ha den tjänsten, fick nej. Men, jag smög fram från mitt växelbord och började välkomna gäster, göra incheckningar, nyttja mina nu bra språkkunskaper och bäst av allt ”jag bara älskade att ge service, målet blev tidigt att överträffa gästens förväntan, att vända alla negativa till det positiva, att lösa problem”.

 

Två månader senare var jag receptionist på fashionabla Hotel Diplomat. Jag var så stolt. Skrev på mitt anställningskontrakt den 10:e februari 1988. Denna dag blev jag 19 år. Drygt två år senare fick vi en ny VD, ganska snart efter hans start blev jag nerkallad till hans kontor, Sören talade om för mig att han trodde på mig och att jag skulle lyckas bra.

Men, en förutsättning att driva eget hotell var att jag måste plugga. YES, tänkte jag äntligen, nu banas min väg. Han erbjöd sig att betala mina studier med förutsättning att jag lyckades. Jag började med att komplettera min utbildning till treårig gymnasieekonom på Komvux. Under tiden på jobbet blev jag 1:e receptionist ”assisterande receptionschef”, bokningschef under en kortare tid och

 

- när jag blev 23 tog jag mitt första stora snubblande steg i karriären och blev säljare för Diplomat Hotels, med ett hotell i Stockholm, två i Åre och ett utanför London. Jag träffade c:a 1000 företag i London, Tyskland, Norge och i all ära Norrland. För Åre bearbetades Ryska och Japanska marknaden, vilket idag har lett till att Åre har många turister från dessa delar av världen.

Min första stora visning på Diplomat var för franska tidningen Vogue, som skulle göra ett stort reportage om oss. Jag var på språng som vanligt och sprang upp på trappan från vårt kontor i källaren. Jag snubblade och flög fram pladask mitt framför den kända journalisten från Vogue. Denna start visade sig att bli succéfylld. Det vart en kanon visning och ett av de bästa reportage genom Diplomats historia. Vilket sen ledde till ökat antal franska gäster.

Vid nästa stora visning med 20 VD-sekreterare och Travelmanagers, stod jag i en svit och berättade om historien om Diplomat för dessa damer, varav plötsligt det kommer ut en spritt naken man ut från badrummet, chockad sprang han in igen, men tillbaka med handduk om höften; -och jag är Peter Bengtsson från Göteborg och är en av Diplomats trognaste stamgäster. Ylva planerar alltid in lite extra i sina visningar. Jag kan varmt rekommendera er att boka in era gäster på ”Dippan”. Väl mött!”. Jag trodde jag skulle sjunka genom svitens golv, ansiktet blossade och jag var så generad. Men, även detta kom att bli succé. Damerna tyckte Dippan var bäst och den bästa visningen dem varit på.

Under mina tre år som säljare, pluggade jag även hårt på RMI Bergs, reklam och marknadsföring. Det var tufft, men utvecklande, att resa, sälja och dessutom plugga. Kunde inte förstå min far som reste alla sina yrkessamma år.

Nu blev tjänsten som hotell/receptionschef ledig, jag sökte och min VD var tveksam att jag skulle lyckas att bli chef över mina g:a kollegor. Men, jag sa att jag kan och lovade att jag skulle lyckas. När jag fick frågan om vad jag skulle vilja ha i lön, sa jag den summa jag hade tänkt och Sören sa ja utan tvekan. Detta var min första och sista dåliga löneförhandling. Han lärde mig sen att alltid, alltid lägga sig ett antal tusenlappar över det man tror man är värd.

Mitt första riktiga chefsjobb hade äntligen kommit och jag skulle som 26 år gammal utföra min första stora organisationsförändring, ansvara för ett stort renoveringsprojekt och utforma en gammaldags reception med dess personal till något helt nytt i hotellsverige. Jag hade nu sålt hotell i tre år och vart utanför receptionsdisken. Jag ville göra mina receptionister till säljare, få dem att välkomna gästerna redan vid entrén, få mer ansvar med egna områden, delegera mer med ansvar och befogenhet. Vaktmästarna fick egna ansvarsområden, en fick IT ansvar, då mailen hade börjat bli tom. 3 om dagen. ”IT flugan som snart skulle vara över”.

Jag utbildade mig ytterligare inom ledarskap på Dale Carneigie, där jag bland 40+ Ericssonschefer fick en hård utbildning och som vi var vecka var tvungen att applicera med vår organisation. Så roligt och åter utvecklande.

 

Jag satte mina värderingar i min organisation; - ”Ömsesidig respekt, raka dialoger på alla håll, samarbete hela vägen, alla drar sitt strå till stacken, service även mellan kollegor, att få arbeta är roligt, gästen framför allt”.

Ett år senare började en ytterligare utbildning, en akademisk på distans ”Ekonomi och ledarskap för entreprenörer” på Lunds Universitet.

Jag lyckades med att ändra en gammaldags hotellreception till en modern, mersäljande, lojalt ansvarsfyllda medarbetare och med ansvaret utförde vi en effektivisering som ledde till stor framgång. 9,5 år hade passerat på Diplomat och jag tyckte för första gången att det inte var roligt. Jag hade hela tiden utvecklats, men inte nu. Jag gick till min chef, Sören och talade om läget.

- Äntligen Ylva, jag har väntat på dig, nu är det dags för dig att bli hotelldirektör/VD. Sök dig en produkt som ej är lik vår och du kommer att utvecklas ännu mer. Sagt och gjort efter 10 år på Diplomat börjar jag min resa som ytterst ansvarig för driften av ett företag.

 

- Den första utmaningen kom att bli stor. Ett gammalt Esso Motorhotell i Nyköping (lite större än i Hjo), hade drivits av Scandic i 17 år, men hade nu köpts av First Hotels samt ett minus resultat på 2 miljoner. När jag kom ner till Nyköping satt en personal styrka på c:a 35 personer och gapade när jag hade min presentation. De hade varit utan direktör i ett halvår och undrade nu vad denna blonda, galna 28-åriga Stockholmska skulle ställa till med. Jag satte ett par ännu viktiga ledord för mig; -

 

Varje dag är vi på scen: ”På scen är vi företagets varumärke, på scen bärs uniform med rätt attityd, på scen finns inga privata problem, på scen sprider vi glädje, vi gör gästens upplevelse, vi är här för att vi är unika, vi är utvalda för hotellets krav på kvalité, vi är inte normala, utan speciella ”

Snabbt fick jag lära mig att arbeta i liten stad, innebar att inte vara anonym, utan allt jag gjorde hamnade i tidningen. Till och med bara att jag kom dit. Men, jag var ju tvungen att ta till tuffa tag, då min huvuduppgift var att få hotellet på fötter. Med ärlighet och ömsesidig respekt, med att lära känna allas arbetsområde och effektivitet, att inse lönsamhet innebar överlevnad, att säga upp personal och hjälpa dem till att ta ett nytt steg i livet. Tufft, men när man får en kram och tack för allt jag gjorde, då kändes det rätt.

C:a 1,5 år senare var vi på spåret med ett helt annat koncept, med en personal styrka på 7 (utan restaurangdrift) och målet Break Even nåddes!

Det var dags för mig att söka mig tillbaka till Stockholm. Jag blev headhuntad till tre kända restaurangentreprenörer i stan, som hade vart i New England och ville nu bygga ett designhotell. Vilket dröm projekt! Jag fick jobbet och det visade att dessa tre herrar kunde inget om hotell. Så, även detta blev större än vad jag trott. Jag var med från att grunden var lagd oktober 99 och tills vi öppnade som Skandinaviens första Design hotell 9:de mars år 2000.

Här följde några år bortom karriärens tecken, utan fokus på de två flickor vi lyckosamt kom att få; -Madicken kom till världen tre månader efter vårt bröllop i december 2001 och Rosaline föddes 2003 i Lund, dit vi flyttade, då Madicken var 1 år och vi väntade Rosaline. Tommy omskolade sig till fastighetsmäklare. Han valde att vara en engagerad pappa och ej fortsätta att arbeta dygnet runt som egen restauratör och köksmästare. Kort efter att Rosaline kom i september 03 blev jag blev kontaktad för att driva andra hotell i Stockholm.

Jag tackade lyckosamt nej. Väl tillbaka i Stockholm efter två år i Lund, var jag tillbaka till mitt Hotel J. Men, det var inte mitt längre och det blev dags att gå vidare och då som småbarnsmor inte arbeta lika mycket. Nobis, Operakällarens ägare hade köpt Hotel J under min mammaledighet och ett hotell till i Täby, där man tillsammans med en gymnasieskola utförde Hotell & Restaurang programmet. FORTSÄTTNING FÖLJER SNART