ylvaz.blogg.se

Mitt liv har varit väldigt hektiskt både när det gäller jobb, familj och det sociala. Jag minns alla gånger jag fick skämmas på dagis. En gång fastnade jag i Stockholms alla bilköer och kom fram först efter att luciaframträdandet var klart med båda mina döttrar i. Turligt nog märkte inte tjejerna det (förlåt Rosaline & Madicken) och Tommy fanns som alltid där. En gång när jag som vanligt var bland de sista att hämta, en av de få gångerna då jag hämtade, så hälsade jag glatt på en ny fröken. Jag hälsade henne välkommen och hoppades att hon skulle trivas. Då säger hon; - Jag har varit här i snart ett år. Oj, vad jag skämdes och kände mig som en usel förälder. En gång när jag drev tre hotell i centrala Stockholm och skulle hämta vår yngsta på dansen blev jag sen från jobbet och missade bussen, fick springa genom hela stan, mobilen laddade ur och jag kom fram till en tjej som blivit omhändertagen av ägarinnan Anneli Alhanko med kaka och bulle. Skämdes grymt. 

 

Men, våra barn hade det bästa dagis och de fröknar som jag faktiskt kände var de bästa. Aldrig trodde jag att dagis rollen skulle bli så betydelsefull för oss och barnens utveckling. Innan jag hade barn trodde jag att dagisfrökens roll var att leka lite med barnen och inte alls ha denna enormt betydelsefulla pedagogiska roll. Nu ser jag upp till denna otroligt viktiga yrkesroll. Vi hade en fantastisk tur under vår dagisperiod, våra barn var ute mycket och var nästan aldrig sjuka. Så bortskämda och så tacksamma för det. Vi är och var en av de få som aldrig drabbades av influensor eller kräksjukor. Det hade aldrig fungerat om inte Tommy varit en så närvarande pappa och att han även hade ett flexibelt arbete.

 

Där vi bodde i Stockholm var det "trendigt" att hämta barnen redan kl.15.00, men då inte alltid av en förälder, utan av barnflickan. Ett tag diskuterade vi detta hemma, men efter diskussion med bästa dagispersonalen, så insåg vi att våra tjejer ofta hade det som bäst, när gruppen blivit mindre på eftermiddagen och fick mer tid till att bli ompysslad av personalen. Dem rådde att ej blanda i någon ytterligare vuxen som skulle "ta hand om", att detta ofta stressade barn mer än vad många trodde tvärtom. Någon sa till mig som säkert till många andra. Små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer. Större barn kräver mer tid än små. Jag blev förbannad, då jag hörde detta och tänkte att jag ej vill ha stora bekymmer eller kan barn verkligen ta mer tid än i småbarnsåldern. Det visade sig att jag hade fel och dem hade rätt.

 

Jag är så glad över att jag idag och sen jag vart sjuk för tre år sedan har en helt annan tid och engagemang i mina barns liv. Jag var givetvis engagerad mamma även när jag var mitt uppe i karriären, men det var mycket som fick lida. Jag var inte alltid bästa frun, utan oftast utarbetad och stressad även hemma över kommande jobb eller deadlines. När jag blev sjuk, så var Madicken 8,5 år och Rosaline snart 7 år. Vi bestämde oss att vara öppna med allt gällande min cancer och även med att visa vad vi kände, vi skulle genom detta hela familjen tillsammans. Trots detta fruktansvärda besked var barnen glada över att jag inte skulle jobba på ett tag. Dem gläds fortfarande av det idag med att jag inte jobbar så mycket. Från att tiden inte fanns, så finns det nu vissa dagar för mycket tid. Men, det är när jag inte har något arbetsuppdrag. 

 

Att flytta till en ny stad när barnen är så pass gamla som våra, så blir inte vuxenkontakten naturlig på samma sätt, som när man möttes på dagis eller skolan. Jag minns från när vi bodde i Lund, då var jag mammaledig med Rosaline och det tog ett tag även där. Många i Lund och jag tror även ibland här i Hjo att jag som fd. Stockholmska inte är en bra människa. Utan att känna mig tror att jag ska vara "en sådan där Stockholmska". Återkommer till vad jag tror det är. Nu ska jag njuta av tiden hemma, ta hand om mitt hem och min lilla familj. Avslutar med att inget jobb är värt att ge mer tid än till familjen. Mannen och barnen är det viktigaste arbete av alla. Önskar att jag inte hade behövt bli sjuk för att inse vikten av detta. <3