KONSTEN ATT LEVA & ATT RAMLA AV SCEN

     
 
(Del 2(av 3) 
 
Jag blev tillbaka rekryterad långt innan jag var frisk från cancern. Den dagen gick jag till intervjun och verkligen inte ville ha jobbet och inte komma tillbaks till det jag var bäst på att driva, förändra och bygga upp verksamheter. Jag var totalt ärlig om min sjukdom, om att jag aldrig kunde arbeta så mycket igen (ej mer än 80 %) och att jag hade mycket rehabilitering, operationer kvar osv..,. När sista frågan kom om vad jag ville ha i lön, slog jag på mycket mer än vad jag någonsin tjänat... Jag ville ju inte ha jobbet! Men, jag fick det och väl hemma hos Tommy grät jag i tårar. Jag var absolut ej redo och jag ville ej tillbaka till hotellbranschen.
 
När jag skulle till min första verksamhet inom detta företag minns jag hur annorlunda det var att göra min presentation i jämförelse med innan cancern. Dåligt fokus, förvirring, tappa tråd, cancermedicinen hade satt sina spår ett halvår senare. Jag var väl medveten om min förändring och tänkte att det är bäst är köra öppna kort. Jag sa som det var att jag fortfarande är duktig på att förändra verksamheter och coacha personal till det bästa, men pga. av att jag har haft cancer påverkar min medicin att jag tappar tråd, kontroll och minne. Jag bad min personal om hjälp med detta.
 
Tillbaka i arbetslivet körde jag samma öppenhet som jag gjort med familjen och vänner. Jag ville att folk skulle förstå och respektera mig för min profession, men även ta hänsyn till min sjukdom. Jag tror att jag lyckades med det och att min personal uppskattade min ärlighet. Raka rör, har alltid varit min stil.
 
 
När jag kom till min tredje verksamhet 5 månader senare hade mina vallningar börjat och hua, jag skulle göra min första presentation med vallningar som om jag stod och duschade "live". Hur skulle detta gå? Jag behövde var ännu mer förberedd än vanligt, men inget hjälpte bot mot min svettningar... Detta var personal som till viss del visste vem jag var, då det var ett grannslott till de slottverksamheter jag varit på tidigare. Men, det spelade ingen roll, jag ville som alltid gör ett starkt första intryck och sätta min prägel från start. Hur skulle detta vara möjligt....? Jag kom dit en eftermiddag, då jag drev både det tidigare slottet och även tillträtt det nuvarande. Jag gick upp i salen där jag skulle ha min presentation, jag rann, öppnade fönster, jag rann, försökte fånga vinden i fönsterna, jag rann, baddade ansiktet, drack vatten osv, men jag dröp så mycket att det blev pölar på golvet.
 
 
All personal var samlad och jag var förberedd, men dyblöt....
Jag startade mitt framträdande med om vem jag är och avslutade om vem jag är och pga. att jag drabbats av cancer var tvungen att äta en medicin som gjorde så att jag svettades enormt, blev förvirrad, tappade minnet och fokus. Jag bad om deras förstående och respekt, jag tror jag fick det. Under mötets gång tappade jag tråden några gånger, men tack vare min nya teknik med att fånga publiken med mer frågor, fick de hjälpa mig att komma på spår igen.
 
 
Nu tre och ett halvt år senare är det bättre, men har fortfarande problem på mornarna, vid speciella situationer och när andra är varma kan jag säga att då rinner jag bort... :-).
 
Det svåraste med att vara tillbaka i branschen som jag en gång tyckte var den bästa, var att jag inte hade energin som räckte till. Var dag när jag gått till mina jobb har jag "ställt mig på scenen" och alltid spelat mina bästa odds var dag. Problemet var nu att pga. av min sjukdom, så gav jag all den lilla energi jag hade på jobbscenen och när det var dags att gå av, så ramlade jag så djupt att det varken fanns någon mamma eller fru kvar när jag kom hem.
 
SMÄRTAN
 
Jag har alltid haft en hög smärttröskel... även innan cancern. Jag har aldrig innan gjort speciellt många operationer. Efter min första operation i samband med cancern gjorde det ont, men det var inget mot den smärta som jag skulle komma att få känna. Med min andra operation, när jag opererade bort mitt hela bröst samt halverade mitt friska började min första stora smärta,,, Jag hade amputerat mitt favoritbröst och samtidigt påbörjat en rekonstruktion. Till skillnad från de som förstorar sina bröst, så var min protes tvungen att sättas innanför muskeln. Detta innebar att muskeln behövde tänjas i samband med att "påsen" fylldes på med saltlösning.... Detta gjorde fruktansvärt ont. Utöver detta fick jag flera vätskesamlingar, infektioner, inkapslingar (som ledde till fler operationer) osv.
 
Denna smärta i samband med den smärta jag kände inför att ha "förlorat min kropp och fått en som ej var min", var stor. Men, inget i jämfört med den smärta som min medicin kom att ge mig...
 
Jag vet ej riktigt när det började... men, jag tror att det tog mest fart typ två år efter mitt cancerbesked. Min medicin gjorde så att min kropp försattes i "åldrande" i förtid. Med kroppens åldrande och att min Tamoxifen stoppade delar av mitt Östrogenbildande hade jag ej länge någon naturlig smörjvätska.... 
I början skakade jag mig bara av det och gör det fortfarande mycket idag. Smärtan började att kännas i mina leder, när jag på morgonen skulle gå upp och knappt kunde stiga upp. Så småningom kom smärta i mina trampdynor, och jag fick tvinga mig att orka gå upp på morgonen.... och sent på kvällen kunna gå... denna smärta var inte den ondaste, men det svåraste att leva med.
 
 
Smärtan blev mer och värre, men jag sa ej så mycket om det. Men, jag tror att mina närmaste märkte det på många olika sätt. Ibland försökte jag säga hur ont jag hade, men jag tror att pga. av att mina nära var så vana med att jag ej klagade, så tänkte de att de ej var så farligt. Men, i min ensamhet var smärtan ibland olidlig och jag visste ej hur jag skulle klara detta. Jag dövade allt mer på fel sätt och blev arg eller ledsen av min smärta. Fortfarande och som vanligt dålig att säga varför. 
 
Min bästa svärföräldrar har på olika sätt haft smärtor i sin kropp allt från Artros till Kool...  De har med anledning av detta besökt en "gammal" läkare och fått hjälp med att minska sina smärtor och andningsproblem, tack vare denna doktorn. Låter lite hokus pokus... eller drogrelaterat. Men, nästa utlägg ska jag berätta om något som har förändrat mitt liv så enormt positivt för drygt en månad sen.
 
:-) Kram Ylva
 
 
  
1 Kerstin Andersson:

skriven

Din blogg om Din cancer måste komma ut i bokform, jag tror det skulle hjälpa många som är i samma situation som Du. Du påminner så starkt om min pappa han gjorde precis som Du gör han tillät inte att sjukdomen fick ta övertaget, han sa alltid jag sätter cancern i stolen bredvid så att jag kan ta hand om den, han ville som Du inte oroa fam. Men man måste "falla" ibland för vi Din familj vill vara Ditt STORA PLANK som Du kan studsa Dina frågor och få all den kärlek och trygghet Du behöver.Kramar från Kerstin och Robban. Vi finns för Dig

Svar: Bästa bästemor, nu läser jag din feedback för tredje gången och fäller en tår igen. Du betyder så mycket för mig och jag är glad att ha dig i min närhet. Vad stort att få bli jämförd med din underbara pappa, vilken kämpe och god man han verkade vara. Önskar att jag kommit in lite tidigare i Tommys liv, så att jag hunnit träffa dem, dina föräldrar. Jag lovar att jag ska bli bättre på, att när jag faller, ska jag ta er hjälp och av mina kära här hemma. De och ni förstår mig så mycket väl dem dagarna jag mår dåligt och just idag är tyvärr en sådan dag. <3 <3 <3 Din svärdotter för alltid kram Ylva
Ylva

2 Anonym:

skriven

Käraste Ylva sänder en omslutande kram med kraft och kärlek, som jag förstår att Du behöver just nu.
Kram Kerstin, jag finns för Dig.

Svar: Tack finaste Kerstin, värmer enormt gott. Tänker ofta på dig och undrar hur ditt liv har tett sig. Hoppas det är lyckligt och gott. Massor med kramar, Ylva
Ylva

3 Laila:

skriven

Tack för att du skriver. Jag ser med spänning fram emot vad det är som hjälpt dig. Kanske det kan hjälpa även mig. Har, tyvärr, fått återfall och kämpar på med detta. Men jag känner igen mig såå mycket i det du skriver om "att vara på scenen" eftersom jag är i samma bransch själv. Biverkningar är ingen lek.....
Kram,
Laila

Svar: Hej Laila, så ledsen över att jag missat att svara dig på detta. Som du vet är det så mycket som påverkar en och att det är alldeles för lätt att tappa huvudet hela tiden. Kommer snart att göra ett inlägg om hur mina biverkningar har förändrats under det senaste året. Stor kram igen och ytterligare kämparglöd <3
Ylva

Kommentera här: