ylvaz.blogg.se

Om att överleva...

Jag överlev, jag vann den största segern och jag lever. Livet... jag har aldrig varit en analytisk person. Sen jag började dela livet med mannen i mitt liv, så har det varit hans grej och mitt har varit att ta livet med en klackspark. Att bli dödsjuk eller dödsdömd förändrar sin syn och ens person. Att överleva och kämpa genom den tuffaste livskrisen påverkar en i allt. Jag kommer aldrig någonsin att vara Ylva utan cancer, utan alltid Ylva som har upplevt det värsta av allt, att drabbas och Ylva som lyckats med det bästa av allt, att ha överlevt. Leva över eller över leva eller öva leva. Kvarleva som blev ska leva, hur överlever man cancer både fysiskt, mentalt och kärleksmässigt? Det är inte enkelt...

 

Att kämpa är givetvis en kamp, för att orka kämpa behövs ork i form av energi och av kärlek. Finna de där svårfunna källorna med droppar av energi för att fukta din uttorkade kropp och själ. Inte lätt att ligga platt långt under ytan längst nere på botten och vara totalt uttorkad, när du faktiskt har överlevt. Ylva, du ska ju LEVA, Ylva, du har ju fått en andra chans, Ylva, du ska skratta dig lycklig över att bara fått snart ett dussin operationer, ampurterat en kroppsdel, tvungen att intagit medciner som påverkat mig med så mycket smärta att ett fortsatt liv ifrågasatts...

Hur kan jag? Jag som inte Cancern tog och jag som överlevde. Jag ska bara vara tacksam och leva mer än alla andra. Eller hur? Det känns fult att säga att jag har svårt att vara tacksam till det liv cancern gav mig, men JA, jag är självklart otroligt tacksam över att jag fick fortsätta att vara kvar som mamma till mina högst älskade döttrar och till min älskade man. De har alla kämpat så fantastiskt. Mannen min har kämpat lika mycket som jag, men på annat sätt. Jag hade aldrig någonsin överlevt ensam. Så enormt tacksam att du fortfarande finns vid min sida, fast du fortfarande kämpar och letar efter hon som överlevde och att du saknar hon som inte hade fått cancer.

 

Jag saknar henne också, så förbannat mycket. Nu forsar tårarna... Jag försöker allt jag kan och orkar att lära känna den här människan som överlevt och vunnit. Ensam, boende i en småstad, utan arbete, ofta ledsen med all tid i världen från en karriärist, fullt med vänner, ständigt på språng och oftast glad. Innerst inne finns allt där, den tokiga, glada som älskar att skratta, vara galen, vill åter vara på språng och ej ha all tid i världen. Älskar tiden med barnen, men varken de eller jag behöver så här mycket tid ihop längre. De mår ingen bra av. Min man behöver inte en hemmafru längre som klättrar på väggarna, som sänker sig själv och mår botten av att inte vara framgångsrik med sig själv. Ni som ser den "galna", glada Ylva, ni vet hur jag mår bäst. De få som ser det är mina tjejer, då det tvingas att leva väldigt nära mig, både som mamma hemma, mamma utan kollegor och andra vuxna nära (mannen jobbar). Att se sin nära från att vara levnadsglad, självständig/säker och nästan alltid positiv till att först drabbas... sen stympas och halveras, sen dubblas till labil, osäker och gnällig. Fy bubblan, detta är ju fruktansvärt. Hur står du ut? Inte konsigt att du inte är glad, jag brukade vara din glädjekälla och många gångar din negativa sidas motsats. Nu syns den inte och jag har inte orkat visa den mycket. FÖRLÅT, min kärlek. Jag förstår din frustation och hoppas mitt kämpande som ditt kämpande, snart ger resultat. Jag är på G, sakta, sakta ser jag och vågar jag att ta fram den där energifyllda tokan. Inte hon från förr, utan hon från nu som sakta med små steg fram, från länge stampande och kippande efter andan, börjar kunna andas och sakta LEVA igen. Det tog sex år att återskapa energi till att leva, till att överleva. Jag älskar dig över allt och hoppas att lyckan når oss igen. Jag lovar att fortsätta återkomma till livet och leta efter fler energidepåer tills jag åter brinner för LIVET. Älskar min familj mer än allt. Evigt tacksam till er ❤❤❤.