ylvaz.blogg.se

Men, just så är det, att just vi som varit längst ner i den djupaste dalen och rent på nära döden upplevelse vet vad lycka är. För vi har upplevt helvetet i att hela tiden känna sig olycklig, vi har upplevt både och. Utan olycka kan inte äkta lycka upplevas och utan vetskapen om att känna vet man inte vad som saknas nere i botten. 

Vadå, vad menar jag? -hallååå...   Det finns faktiskt människor som är lyckliga hela tiden och som aldrig upplever motgångar. Det vet vi, både du och jag att dessa mänskliga varelser inte finns. Det finns dock nog en del människor som aldrig behövt kämpa. Men, många av oss börjar livet med att kämpa redan när vi kommer till världen. Få bebisar föds utan att kanske redan i mammas mage behövt kämpa lite eller under förlossningen, alternativ precis när de kommit ut. Så, de flesta av oss vet att vi behöver kämpa lite för att få leva. De flesta av oss föds också med att direkt önska kärlek och med förmågan att känna lycka. Nästan alla har från början insikten och önskan att få känna det bästa av allt lycka. Lyckan av en ögonkontakt, en klapp, ett leende, en kram, respekt och förhoppningsvis mycket kärlek. Detta följer oss genom hela livet. 

Alla försöker vi på olika sätt, för att vara andra till lags, många av oss sminkar eller piffar sig, går till frissan, försöker vara ren och fräsch, klär sig snyggt efter smak och många gånger gör allt för att tillfredsställa sin omgivning. I tron att det skapar ömsesidig glädje. Till en viss del ger detta glädje för en del, men den äktaste glädjen och lyckan går inte att sminka fram eller lyftas fram med senaste modet. Nej, det äkta självförtroendet och självkänslan byggs från tre grundstenar (tror jag). Trygghet, respekt och kärlek. Dessa tre ord innebär så mycket och jag tror att det är en förutsättning för att bygga upp den inre styrkan med en äkta skönhet. Om man inte får den från sin uppväxt, från föräldrar eller andra vuxna, så måste den tyvärr hittas på annat sätt. Det borde vara en självklarhet för alla att få dessa tre redskap, men så ser tyvärr inte livet ut.  

TRYGGHET - Hur skapas trygghet för den som aldrig fått känna någon form av trygghet?

RESPEKT - Hur visar man respekt om man aldrig fått någon respekt själv? 

KÄRLEK - Hur kan man känna kärlek om man aldrig fått någon kärlek? 

Det känns så fruktansvärt att ens skriva att dessa tre egenskaper inte naturligt har erfarits av alla barn eller vuxna individer, men det är ju tyvärr sanningen. I nästa inlägg har jag tänkt att försöka svara på dessa tre frågor och ge er det jag tror kan leda till en bättre förutsättning.  

Alla vi som har tappat detta på vägen och som har haft förmånen att känna allt detta hur gör vi? och varför tappades det på vägen? Jag tänker nu fortsätta att tala av min egna erfarenhet och hur jag tänker angående detta. Nästan alltid har jag haft en stark grundtrygghet, visat andra mycket respekt och fått respekt tillbaka, kärlek hade jag den fantastiska förmånen att få mycket under en lycklig uppväxt som barn. Som sextonåring slog jag bakut av behövliga anledningar, men kärleken fortsatte att finnas. Jag hade då, som sagt lyxen att få dessa verktyg redan under min uppväxt. Sen, fick jag givetvis inte allt och det jag inte fick, jobbades mycket med under mina unga år som blivande vuxen och ung vuxen (en del arbetas med fortfarande). Det viktigaste här är att det du inte är nöjd med från uppväxten går inte att få ogjort. Den enda som kan få det att bli bättre och att fylla tomrummet med allt som saknas är än själv. FY, VAD FRUKTANSVÄRT JOBBIGT, så mycket lättare att bara skylla på dåtiden och säga att allt dumt jag är, är med anledning av min start i livet. Visst är givetvis starten i livet egentligen det viktigaste av allt, men får man inte det man behöver, så måste detta skapas på annat sätt. Starten i livet är så småningom... en liten del av livet.

Jag testade många dumma saker för att finna lösningar på det jag saknade, det kanske inte löste problemen, men ack så viktiga för att utforma mig till den människan jag kom att bli, vilket faktiskt mestadels var en tjej som jag tyckte riktigt bra om. Det bästa jag lärde mig som mycket ung, var att hantera problem med en positiv attityd. Den grundläggande filosofin har hjälpt mig genom hela livet och främst genom tonårens dramatiska och händelsefyllda liv. 

Nu hoppar jag fram typ 25 år, till när jag var 41 år "ung". Livet lekte, jag var framgångsrik i mitt yrke, var lycklig med min man och hade fått två helt fantastiska döttrar, M skulle fylla 9 senare samma år och R skulle bli 7 efter sommaren. Vi bodde då i Stockholm, på Östermalm och hade precis i samband med att jag fyllde 40 bestämt oss för att bo kvar i Stockholms innerstad, där vi trivdes toppen. Dagen kom när allt rasade samman(som jag skrivit om i tidigare blogginlägg), livet föll sönder i miljontals bitar och vår största livskris inledde sin fas. Allt förändrades, allt i vår familj, allt runt omkring, vår vänskapskrets, vår ekonomi, våra familjeband osv... men, mest av allt så förändrades jag.

Jag tappade allt det jag alltid trott på överhuvudtaget, som var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna stiga upp på morgonen. Och det var efter den största "jag-kommer-dö" krisen var över.... Det var när jag förstod att jag överlevt, men ändå dött på vägen.... förstår ni? Jag hade överlevt, men ändå dött. 

Jag förlorade allt förutom min beundransvärda familj och det är jag som ni vet evigt tacksam för. Men, jag tappade mina grundstenar, tryggheten, respekten och kärleken (ej från min familj, men till mig själv). 

Att älska sig själv känns så konstigt när folk säger och jag trodde nog fram till detta att jag nog inte älskade mig själv, men nu vet jag att älska sig själv är att orka leva. Även om det bara är lite, så måste man göra det för att orka överleva. Finns det inte några runt om dig som älskar dig, så är det enda som kan få en att överleva att försöka tycka om den man är. Nu fanns ingen Ylva längre. Ylva utan cancer hade dött och jag skulle lära känna den där utomjordingen som knappt kunde stå upp, som var totalt påverkad av kraschen och av medicinen. Medicinen som förstorade alla de sämsta sidorna till enorma propotioner samt fyllde min kropp med så mycket smärta.

Hur skulle jag lyckas att någonsin tycka om den där hemska människan som jag hatade så innerligt för all skit den skapat. Jag trodde i den värsta perioden att jag var staffad på grund av att jag tidigare njutit för mycket av livet och att nu var det min tur att få all skit, för allt dumt jag gjort genom åren.

TRON - jag tror inte på Gud, men jag tycker att Bibeln förmedlar en del goda budskap. Det bästa är just TRON och med det tycker jag att tron är det viktigaste, men att tron måste grunda på sig själv. Står du ensam utan tro på dig själv, så måste du hitta verktyg för att bygga upp en tro för dig. Det andra budskapet som jag tagit med mig är just att "du ska älska din nästa såsom dig själv". Riktigt så starkt som kärleken till andra tror jag är svårt att nå i sin kärlek till sig själv. Men, att tycka om sig själv är en förutsättning för att ens orka tycka om andra människor eller faktiskt orka bry sig. Bry du dig inte om dig själv, så kan man inte bry sig om andra.

Fortsättning följer inom närmaste dagarna. Ska bara hjälpa min stora dotter med att hålla i en bröllopsmiddag på fredag samt hjälpa yngsta med coachning i hennes skapande för bröllopstårtan till bröllopet.

Tummen upp för Trygghet, Respekt och Kärlek. De tre bästa redskapen för livet. Trygghetsrepektkärlekskramar till er alla som läser mina inlägg, ni hjälper mig så mycket med alla härliga kommentarer och sköna tillrop.  

Från botten mot toppen,

Ylva