VILL BLOMSTRA

VAD ÄR MITT FEL? Temat på detta inlägg kommer att skilja en del från mitt påbörjade tema. Jag håller på att skriva om Respekt och det inlägget kommer inom närmaste dagarna...

Jag vet att mycket hänger på min fortfarande osäkra sida som vuxit fram sedan jag lämnade min yrkeskarriär för nästan 4 år sen. Jag beslöt att lämna den precis innan cancern. Sen när jag blev sjuk, så blev jag kvar i två år till. Så, huvudsakligen har jag hållit på med hotellbranschen i 24 år av min yrkeskarriär, inkluderat två år som lärare. Tjugo av de åren har jag haft större ansvarsroller varav femton år som ledare. 

I min blinda fantasi trodde jag att med den bakgrunden, så kunde man klara av vilket yrke som helst. Om man haft yttersta ansvaret för verksamheter, vänt alla vissna blommor till att blomstra. Faktiskt nästan alltid lyckats, just med att alltid vända en negativ trend till det positiva. Med den trenden har både resultat och framgång nåtts.
Nu när det gäller att vända min negativa trend med att finna tryggheten i min tillvaro, går det rent av "åt helvete".

 Jag blir så otroligt ledsen och sänks tillbaka på marken från att stigit ganska högt upp ett tag.  

Skriva hjälper mig och har alltid gjort.
Enda sedan jag var liten har jag skrivit och när jag insåg att det inte gick att prata känslor med mina föräldrar(typ vid tioårsåldern), så skrev jag och har fortsatt sen dess(med vissa uppehåll).
Jag har så mycket av min pappa i mig, så att jag kan bli galen. Massor av min älskade pappa som i unga år lärde sig att problem är till för att klaras av själv och inte visas utåt, Min far fick endast äta med sina föräldrar någon gång i veckan och då var det endast artighetsdiskussioner och uppfostran som var uppdraget. De andra dagarna åt han med husan i köket.

Om det i vår familj uppstod några problem eller om någon annans problem uppkom sopades det kvickt under mattan och "försvann". Jag utvecklade pappas "teknik" till att vända allt negativt till positivt. Denna teknik har faktiskt hjälpt mig i allt och mycket. Men, tyvärr märkte jag med åren, att allt negativt som kom till mig inte gick att vända, utan var tvunget att bearbetas på flera olika sätt.

När jag kommer hem igår kväll var jag totalt knäckt av ett ytterligare så tråkigt samtal, då någon annan fått chansen och inte jag(igen). Aldrig jag. Klockan fem på en fredag, det var varken professionellt eller schysst. Hela veckan hade jag väntat och så visste jag av erfarenhet att dåliga besked ger man inte på en fredag, så då hoppades jag in i det sista att det skulle vara positivt. Väl hemma var jag full av förtvivlan och så otroligt ledsen, vad gjorde jag för fel denna gång? varför ville de inte ha mig nu? Ledsamhet växte upp till hat, hat som inte är jag. T märkte direkt vad som hänt och då blir jag precis som "förr" och som min far.. vill inte prata i tron att problemet blir mindre(att det försvinner vet jag att det inte gör..) och då får jag lite mer distans. Till viss del stämmer detta så väl. Om du blir arg på någon och först låter det gå en tid innan du tar upp problemet så blir det oftast vettigare och ett bättre resonemang kring problemet. Men, detta vet jag att det inte är rätt, min man har lärt mig så mycket med att hantera detta på ett annat sätt. I deras familj har det varit tvärtom min familj, där laddar man ur eller gråter ut och det hjälper verkligen mycket bättre på längre sikt. Att behålla problem inför sina nära tjänar man inget på och förlorar bara själv i det långa loppet. FÖRLÅT, men det är som om jag skäms så innerligt för min misslyckade person. Denna gång frågade jag om varför det inte blev jag och då fick jag svaret att den andra har erfarenhet av nyanlända. Ursäkta mig, men detta är väl patetiskt. Eliminerar det all min redan breda erfarenhet på den platsen eller all min andra gedigna erfarenhet. Dessutom har jag mer erfarenhet än många av integrering. De flesta av mina många hundratals anställda har haft olika kulturella bakgrunder, varav de en gång flytt sitt land. Rollen innebär att finnas för alla och givetvis inkluderar det de nyanlända.

Innan jag blev sjuk ansåg jag mig nog ganska stark och som en relativt bra människa. Sen drogs allt ner med cancern. Jag beundrar så, när jag ser folk som drabbats och som verkar hur starka som helst efter ganska kort tid. Varför tog det så lång tid för mig, som egentligen är grundpositiv och grundtrygg i mig själv? Varför var jag tvungen att tappa allt? Vad har jag gjort för fel i min resa? Får inte analysera bakåt utan måste fortsätta som förr att se framåt. Jag måste fortsätta att vända motgångar till något positivt. Jag är ingen analytiker, utan vill åter vara glada tjejen som tar livet med en klackspark.
Jag har byggt upp så mycket under resans gång. Men, det raseras lätt, då jag ej lyckas med något som jag aldrig har misslyckats med förr. Att ha ett jobb, en inkommande lön, bidra till en ekonomisk trygghet och inte behöva försöka dölja eller fylla svarta djupa tomma hål hela tiden.

Vad är det för fel på mig?
Vad gör jag för fel?
Varför vill ingen ha mig?
Varför tycker ingen om mig längre?
Så sjukt att ställa mig alla dessa frågor. Men, jag undrar faktiskt, ärligt talat?
Är detta ett tecken på att jag inte ska vara här i Hjo? Att jag helt enkelt inte passar in? Big Time känns det så nu överallt.
Ingen vill ha mig... vet febrilt inte vad jag ska göra? Snart blir jag galen på min situation.
Jag lägger så många pusselbitar, men jag får aldrig bli hel. Jag kämpar på tusen sätt för att återuppbyggas, men så ska det raseras hela tiden.

Jag har under mina snart fyra år i Hjo typ för första gången sökt jobb. Förstått några gånger varför de inte valt mig, då jag fortfarande varit djupt nere i livskrisen eller som jag många gånger fått höra att jag är överkvalificerad. Vilket jag hatar, då jag egentligen bara tror att det är en rädsla att våga anställa någon med mer kompetens än vad man själv besitter. Istället ska man dra förmån av den kompetensen och se möjligheten i effektivitet eller utveckling av arbetsplatsen. Vid andra tillfällen har jag tänkt att det inte var meningen att jag skulle få detta jobb och att den arbetsplatsen inte var värda eller rätt för mig. Det har funkat, och efter ett tag har jag lyckats att vända ledsamheten till att bli glad igen för att fortsätta tro och hoppas om att få ett jobb.

Nu har det gått en sån lång tid att det känns inte riktigt som min teori håller. Det kan inte bara vara att jag är så kallad överkvalificerad eller fel person som söker fel plats. Är det så att jag är fel person i fel stad? Eller helt enkelt att jag inte passar här?

Jag valde att lämna storstaden för att få mer tid, men nu vill jag över allt ha så lite tid som möjligt. Jag vill njuta av att ha ett jobb och av att få känna mig betydelsefull för någon eller några på en arbetsplats.Längtar efter att få blomstra...

Ylva

Kommentera här: