ALLT FÖRSVANN
VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR? Ska jag ha en sådan fruktansvärd otur. Nu när jag äntligen hade byggt upp mig så stark, så rycktes mattan bort igen. Känner mig helt tom och nästan blödande. Fast jag inte blöder. Hur ska jag orka? jag var ju så nära. Väntan på att få ett avslut på denna skitcancerresa var så enormt stark och nu var jag fram till i eftermiddags 100% redo. Förutom alla år och sen sista intensiva månader av förberedelser trappades det upp dag för dag de sista veckorna. Mentaliteten var steg för steg uppbyggt och allt var planerat i detalj. Allt för att nu skulle jag klara detta, för nu skulle jag få blomstra igen. Jag var så peppad. Igår kväll tog jag timmar av förberedelse med en sådan där grundlig rengörning och piffning. Utöver det sen den stora två gånger om desifineringen av kropp och topp (hår). Håret blir som svinto för information för er som inte genomgått denna procedur. Trots att klockan var sent slagen lade jag det på spolar för att känna mig lite fin inför den stora dagen. Efter några timmars sömn så var det dags att stiga upp igen typ vid fyratiden. Denna gång skulle min älskade Tommy följa med, lite extra speciellt eftersom det nu skulle det vara sista gången...Älsklingen som inte alltid är uppe lika tidigt som jag (vanliga fall vid 6), förutom när han är ledig, var "pigg" och full av support. Världens bästa ❤. Givet körde han smidigt ner oss till Sahlgrenska där jag checkade in vid 7:30 för att sedan invänta operation vid 13-tiden. Fick byta om och få dropp från 8 och vid 9 åkte T iväg en sväng. Jag vilade och fortsatte att förbereda mig. Slumrade lite och vaknade vid tolvtiden. Tänkte då att nu kommer snart min kirurg för att gå igenom den omfattande operationen jag skulle göra, men ingen kom..
Vid strax innan 13 letade jag upp en sköterska för att kontrollera situationen. Hon sa att de ännu ej hört något och ibland fick man bli nerkörd innan möte med kirurgen som hade opererat mig tidigare. Hmm.... det var bara att vänta lite till.
Bredvid mig låg en mycket trevlig persisk kvinna. Plötsligt kom syster in, det hördes direkt att det inte bådade gott. Hon fick den otroligt sorgliga informationen om att det hade skett akuta operationer med brännskador som krävt akut kirurgi. Därav kunde inte hennes operatör (som de kallas) operera henne idag. Vilken tur att jag inte hade samma. Men, fy vad ledsen jag blev för hennes skull. Hon hade väntat väldigt länge och hade flyttat en lång semester för att fira det Persiska nyåret och nu blev hon orolig att detta skulle sammanfalla med ny operation. Tyvärr sa sköterskan att det nog skulle dröja länge.. så trist och sorgligt. Jag led med henne. Hon var ändå så fantastisk och tog det så fint samt verkligen oegoistiskt. Tänkte kort varför fick inte hon, men jag..
Sen kom jag att tänka på att klockan nu passerat och ärligt så kunde detta lika gärna drabba mig. Eller och trots min positiva inställning, så började jag på allvar tänka NEJ NEJ NEJ, det får inte hända. Det går bara inte. Jag pallar inte mer skit.
Sen kom den andra sköterskan till mig och skulle bara förvarna om att det även kunde hända mig. Men, att det fortfarande fanns hopp. Jag såg på henne att hon bara sa så, hon hade inget hopp. Nu ringde jag T och kände tårarna komma, jag kände det på mig och samtidigt kom "min" sköterska och betättade att det var kört. Jag tappade allt. Tårarna forsade och allt jag byggt upp raserades, spottades på och slängdes djupast ner i botten.
Självklart förstår jag att akuta fall av brännskador måste gå före allt. Självklart tänker jag på den stackars människa som blivit så skadad och behövde akuta kirurgiska ingrepp. Förstår fullständigt situationen och självklart ska den hanteras på detta sätt.
Men, det går inte att jämföra med min situation alls. Min situation är bara ett akut behov av att få ett avslut på allt. Att få slut på all inre smärta och som förrut även var så fysiskt ont.
Mitt i mina floder av tårar på sjukhussängen kommer denna fina persiska kvinna som hamnat i samma situation och kramar mig, tröstar mig och sen finast av allt; - följ med hem till oss, så ska jag bjuda på god persisk mat. Jag sa att min man kommer. Då säger hon att han är lika välkommen också. I sådana lägen ska man egentligen säga ja, men jag var för ledsen för att inse det. Men, tacksam och beundransvärd över hennes tröst. Hon sa också att hon kände igen mig och att jag måste känna hennes kända artist son Ali "något" i Stockholm. Hon sa att han känner alla vackra tjejer. Mitt i allt, så tyckte hon att hemskaste jag var vacker. Tacksam för detta fina möte. Mötte och pratade även med en trevlig kille från Kinnekulle med kronisk Myelom. Man får en väldans distans till ens "små" problem när man träffar en ung småbarnsfar som hade fått byta hela sin benmärg och opererat bort en massa tumörer i nackkotorna samtidigt med en liten bebis hemma. Efter hans behandlingar kom läkarna på, då det hade varit så bråttom, att de glömt att frysa ner spermier åt honom... vilken otrolig tur att han hade fått ett barn. Men, ändå så sorgligt att han inte kunde få fler. Han trodde att han skulle kunna få börja jobba i mars, hoppas innerligt det. Han var också ett härligt möte. Önskar honom det bästa och ett lyckligt liv. Det märktes att han som jag var mer tacksam till livet, njöt mer av det lilla, här och nu 💞.
Så nu, från att jag tappade allt måste jag bara resa mig igen, inse att jag inte får tappa greppet om det jag redan byggt upp. Utan "back on stage" och jobba. Fortsätta att vara tacksam till livet.
Men, nu kunde inte min kropp stå emot denna smäll och jag blev helt enkelt jätte dålig-sjuk-förkyld. Mitt vanliga starka immunförsvar raserades. Så först några dagars vila, sen "back on stage".
Det uppbyggda finns där inne och är nog ganska starkt, även om det just nu inte känns alls. Vissen, vissnare, vissnast... ❤
skriven
Kramar i massor / Heléne F Å