ylvaz.blogg.se

 

 

 

"Jag är inte normalt.

Jag vill inte vara

Jag låtsas inte vara.

Jag är jag."


- Bli mer grå. Ta inte så stor plats. Du skrämmer folk. Tänk på att du bor i en småstad nu...

Nu när jag var träffat dig i tio minuter vill jag gärna göra en liten summering och ge dig några råd. Vilken energi och styrka du utstrålar, när du kommer in i rummet. Inte kan man tro att ditt självförtroende är tappat. Det fullkomligt sprudlar livskraft och glädje nu när du och jag träffas för första gången. Du är sådan färgstark person och jag förstår att du har lyckats i Stockholm. Men, mitt råd är att tona ner allt detta en del.

- vad menar du?

Bli lite mer Grå.

-Grå?!? förstår det inte.

Nu har du flyttat till landet och lämnat storstaden. Här får du anpassa dig och inte ta lika stor plats. När du kommer in för en arbetsintervju blir folk rädda av din styrka och färgstarka person. Din kompetens skrämmer.

-Menar du att jag inte får vara mitt riktiga jag då jag söker jobb här?

Jo. Om du bli mer grå, är lite mer diskret och inte lika stark med din kompetens, så kommer du att få jobb.

Nu började jag nästan koka av ilska. Det är inte ofta jag blir så förbannad (förutom hemma ibland), men nu blev jag det. Det här hon säger till mig är ju helt galet. Så otroligt galet. Fy faan (brukar inte svära). Dessa råd fick jag på mitt första riktiga möte på arbetsförmedlingen i Skövde i höstas. Jag hade försökt att få hjälp på riktigt under en lång tid efter att varit arbetssökande sen vår flytt till Hjo. Det gick inte, för de hade inte tid med såna som jag. Det fanns så många andra som behövde mer hjälp i den situationen som var. Men, jag var i desperat behov av hjälp. Jag behövde hjälp för att få upp mitt yrkessjälvförtroende igen. Det var helt tappat med alla jobb som jag sökt och inte fått. Trots att jag visste att jag var duktig och hade mer kompetens än de flesta på de jobb jag sökte. Men, jag fick nej, nej, och åter nej. För överkvalificerad eller inget svar alls... till och med när jag bad om hjälp med mina kontakter(jag trodde jag hade fått), så fick jag kalla handen. Efter det bestämde jag att inte söka fler jobb där.

Efter mitt efterlängtade möte på arbetsförmedlingen var jag i chocktillstånd. Hur ska jag lyckas i Hjo och hur ska jag klara av att bo kvar i Hjo. Jag kände mig hatad för att jag var från Stockholm och för att jag hade mycket kompetens, men mest kände jag mig illa omtyckt av alla för att jag inte passade in. Måste jag bli grå? måste jag som kvinna bli mer underställd och svag? Det är ju sjukt och väldigt efterblivet. Jag kan inte ändra mig så, men jag måste försöka något. Jag måste få ett jobb och jag vill så gärna lära känna lite mer folk. Kan jag kanske tona ner mig lite, måste börja träna. Berättade på arbetsförmedlingen att jag skulle till Hjo's Tubfabrik för en intervju för arbete i fabriken. Hon på arbetsförmedlingen tyckte att jag ödslade bort min karriär om jag skulle jobba där. Vad menade hon? Är det inte bättre om jag kan få ett jobb för att jag vill jobba och för att jag inte bryr mig alls vad det är, utan bara att jag får JOBBA och få kollegor! Jag har aldrig förstått mig på Svenska myndighetsmänniskor och likaså nu. Blä! De enda tips de har skickat till mig är VD-jobb i Stockholm och det har jag liksom lämnat(vilket de hade all information om) och typ truckförare eller sjuksyster i Mariestad (har varken truckkort eller är sjuksyster). Hoppas jag får jobbet bara för att hon säger så och för att den andra arbetsplatsen ratar mig. Nej, för min skull och för att jag måste få jobba, så att jag överlever denna stad.

Gick på intervju dagen efter. En som jag känner lite i Hjo hade tipsat mig om detta extraarbete (evigt tacksam) ❤. Gick dit med inställning att vara mer "grå", dock färgglatt klädd( kunde ej hålla mig) och träffade produktionsansvarige. Mycket trevlig man som intervjuade mig, han intervjuade mig dock tillsammans med en teamledare, som jag faktiskt känner och som vi umgås en del med. Puh, hur skulle jag nu lyckas med att vara grå? Hon känner ju mig och vet mycket väl vilken person jag är. Det går ju inte att spela någon annan i det läget. Så jag var mig själv, inte riktigt lika färgstark och framhävande kanske, men min erfarenhet kom fram en hel del. Det sköna med denna man var att han sa att min bakgrund inte spelade någon roll i detta yrke, men att min personlighet och känsla var det viktigaste. De viktigaste delarna gjorde så att jag fick börja i fabriken några dagar senare.

Det var bland de roligaste och tuffaste två veckor jag haft de senaste åren. Jag både svimmade och fick yrsel av fysisk och psykisk utmattning (efter arbetstid). Jag hade så roligt med arbetskamraterna som tog hand om mig på bästa sätt. De fick mig att trivas på alla sätt och känna mig väldigt välkommen. En del var hårda, men rättvisa. Det var många regler att hålla sig till och helt nytt för mig att ta orders från alla håll och kanter, men så kul.

Efter dessa två veckors upplärning, så skulle jag bli inringd. Två dagar gick och ingen ringde...  Men, de hade ju sagt att jag hade gjort bra ifrån mig... Vad gjorde jag för fel nu då? Alltid ska det vara något som går fel nuförtiden. Sen, ringde dem och bad mig att jobba natt.

Åh nej! - det hade jag inte precis tänkt... Men, jag tänkte att jag måste säga JA, för att visa att jag kan och vill minsann. Efter ytterligare någon timme ringde det igen. Nu var det både min nya chef och någon ytterligare som frågade om jag ville komma på intervju till ett vikariat på kundtjänst dagen efter. Åh, så glad jag blev. Äntligen vänder det. Jag arbetade mitt nattskift och även det var kul. Efter några timmars sömn träffade jag inköpschefen och han som jag eventuellt skulle vikariera för, på intervju. Efter två timmar var det klart att jag skulle påbörja vikariatet dagen efter och då endast med 1,5 dags upplärning. Hade jag då vetat vad jag gett mig inpå, vet jag inte riktigt om jag tackat ja. Jo, jag skulle tackat ja, om och om igen. Visst blev utmaningen enorm, då jag var tvungen att lära mig från grunden i allt. Förutom ett helt nytt yrke så möttes jag av en helt ny värld och fick också lära mig en totalt ny vokabulär. Trodde faktiskt inte att jag hade kapacitet att kunna lära mig så mycket nytt. Men, det krävdes mycket och det var inte alltid lätt att anpassa sig och förstås av alla. Här emottogs jag väl inte lika varmt som i produktionen. Jag sattes lite snabbt själv på väldigt många arbetsuppgifter, vilket blev otroligt utmanande på flera plan. Många tyckte nog att jag inte hade där att göra alls, men utan mig hade det faktiskt inte fungerat.

Den nya världen var helt olik från allt jag upplevt tidigare. Inte bara det att vara allas underhuggare, men att falla in i en värld som var så olik mina tidigare erfarenheter både när det gällde arbetsätt och sätt att vara mot varandra. Så olikt, konstigt och gammeldags. En av mina filosofier när jag har varit chef, "inga soloåkningar är tillåtna" eller att "alla måste dra sitt strå till stacken" funkade inte riktigt här. Det nya med att vara allas underhuggare och emotta dålig attityd samt bristande respekt var nog det svåraste att anpassa sig till. Men, om jag fortsatte på mitt vanliga sätt med en alltid positiv rätt attityd och ömsesidig respekt, så får jag väl det tillbaka, eller hur...?

Jag försöker fortfarande, men har blivit mer grå och osynlig. Passar inte riktigt min kostym. Ibland vill jag bara skrika. Stiga in i min gamla roll och få styra och ställa. Men nej, jag har lärt mig mycket med att hålla tillbaka och lägga mig ner. En bra erfarenhet från servicebranchen är att du alltid ska serva dina gäster, så pass att du nästan "ska kyssa deras fötter". Nu fick jag användning av denna bra egenskap igen. Jag blev gråare för att anpassa mig till slut och längtan efter att blomstra och att åter få synas växer. Jag vill ses och få uppmärksamhet av kollegor och chefer. Jag tycker ju faktiskt om att synas. För mig har alltid arbetsplatsen inneburit att "gå på scen", vilket inneburit att när arbetsuniformen tas på sätts även din profession pås med en alltid positiv rätt attityd och ömsesidig respekt. Desto mer bristande respekt jag får desto bättre respekt visar jag tillbaka. Det är vad jag tycker är rätt och sen är det uppenbart att inte alla tycker så. Jag är väldigt tacksam över mitt jobb och har alltid tyckt att det är kul att jobba.

Det som kan vara svårt att hantera proffsigt är allt gnäll på vilken arbetsplats som helst. När man har överlevt Cancer är inget av dessa "gnällande stora problem" några problem alls. Jag ser inga svårigheter i allt, utan ser lösningar och utveckling framför allt negativt. Desto mer gnäll och negativt desto mer motsatsen ser jag. Jag kan nästan bli galen på hur ineffektivt det kan vara att ödsla tid åt gnäll istället för att försöka skapa lust och glädje. Det känns väldigt mycket viktigare och speciellt kanske när man överlevt det värsta av allt. Njut istället av varandra.